Bakgrund del 2

Denna del kommer inte att vara lika lång som förra (tror jag) så ni kan andas ut =)
Jag vill inte spela offer för mina beslut, ingen av oss är ett offer för något. Allt vi får ut av livet har vi själva på ett eller annat sätt dragit till oss, medvetna eller omedvetna om detta. (Jag pratar inte om sjukdomar/dödsfall/naturkatastrofer etc). Jag vill enbart berätta hur man som i mitt exempel kan sakta men säkert lägga på sig hundratusentals kronor i skulder. Det händer inte på en dag, en vecka eller månad. Det är en lång process precis som när man går upp i vikt. Man går inte och lägger sig med 60kg för att vakna med 120. Det funkar inte så. Det kommer "smygande", kg och kr om vi inte vaknar upp och stoppar vansinnet sitter vi där en dag tjocka och skuldsatta!

Var var vi nu?
Just det, efter det att mina föräldrar skildes så var det inte så konstigt att ekonomin kollapsade, det var en finanskris i alla avseenden.
Pappas inkomst var borta nu, mamma fick (som det oftast blir) behålla barnen, medans pappa, ja vad gjorde han nu? försökte han hitta sig själv eller nåt, vad vet jag?
Hur som helst, han bidrog inte med något längre nu när de var skilda, till alla ni som tror att vi barn fick dubbelt så mycket presenter och månadspeng, läs igenom del 1 igen.
Nåväl, vi kunde inte bo kvar i samma lägenhet som hade en hyra runt 8 000kr.
Tre hungriga tonåringar och hel bunt med räkningar.
Vi flyttade till ett "mindre fint" område där ingen av oss egentligen ville bo på. Men hyran där var ju lite mer än 2 000kr billigare.
Sakta men säkert började vi trivas, det slutar aldrig förvåna mig hur anpassningsbara vi människor är.

Glöm inte bort vad Darwin sa: "Det är inte den starkaste arten som överlever, inte heller de mest intelligenta som överlever. Det är den som är mest anpassningsbar till förändringar. " Detta gäller i ALLA situationer som vi människor ställs inför, kom ihåg detta!

Vi som har skulder t ex vänjer oss att leva på existensminimum och några oss får klara oss t o m med mindre!

Jag behöver nog inte förklara att livet var lite hårdare men samtidigt kom vi barnen mycket närmare mamma, vi började växa upp och insåg snabbt hur mycket hon egentligen offrat sig för våran skull, medans pappa nu bodde i en annan stad utan någon som helst vilja att någonsin ha en bra relation till oss barnen.
Jag antar att man aldrig kan till 100% veta vad en annan människa tänker och känner, vi har ju inte tankeläsar egenskaper. Men i våra ögon var det ganska elakt gjort mot sina barn.

Skolåren från högstadiet till gymnasiet var ett rent helvete för mig. Det är inte så ovanligt att barn som levt i dysfunktionella familjer presterar sämre än andra.
Jag tyckte allting var svårt, musiken, bild och gympa var mina favoritämnen, dock skolkade jag en hel del och hatade verkligen min klass så det hände att jag skolkade från dessa lektioner också. Men jag fick medelbra betyg i musik och gympa och högsta i bild, eller ja konst och formgivning. Skulle min framtid se ut som en fattig konstnär?
Även om skolan gick dålig var det aldrig någon lärare som brydde sig om mig, ingen ville som ta tag i mitt problem, jag blir så glad att se när barn nuförtiden kan få hjälp med skolan på olika sätt, allt från att ha en handledare till att undersöka om barnet kanske har koncentrationssvårigheter eller annat ännu värre. Jag tror att många som aldrig fått denna sortens hjälp skulle vara helt annorlunda människor med helt annorlunda liv idag.

Det estetiska var det bästa jag visste, konst, musik, teater ja allt det där. Intresset finns kvar men mest som hobby. Min bror som hade delat ut reklam redan då han var runt 14-15 (jag målade säkert eller läste i någon bok istället) var/är en sån som har en bra relation till pengar. Bättre än vad jag hade iallafall, han sparar och tänker efter innan han spenderar. Han sparade alltid något när han fick lön.
Mamma kunde be honom om pengar ibland när månaden närmade sig slutet. Tänk er en förälder som måste låna pengar från sitt barn, från hans lön från reklamutdelning. Ni inser nog hur illa det var.

Men hur var det med våra andra släktingar? Vi hade eller har inga rika släktingar i släkträdet =)(Släktforskning behövs ej)
Alla verkade kämpa för att överleva, ingen kunde låna pengar av någon annan för alla var panka, alla hade mer utgifter än imkomster.
Det sorgliga är att även idag efter alla dessa år så är situationen densamma för släkten, jag blir ledsen när jag ser hur deras barn växer upp i en sådan värld där livet är en kamp. Vår värld så som vi uppfattar den kan skilja sig så mycket från hur den egentligen är...

För några år sedan fick jag veta att någon bland mina unga släktingar med sina nyss fyllda 18 år, redan var i kronofogden. Vad jag vet så har skulden växt till mer än det dubbla på två-tre år.

Fortsättning följer...