Här kommer sista delen, sedan kan vi börja =)
Åren gick och när jag var 18 började jag jobba på ett servicehus som vårdbiträde, gymnasiet hade jag gått på Barn och Fritidsprogrammet, alla stekares program eller?
Plugga vidare? Vi har inga akademiker i familjen. Mamma visste ingenting om livet efter gymnasiet, hon hade nog väl tillräckligt med problem för att tänka på barnens skolgång? Vad vet jag. Men vad jag kan komma ihåg så blev vi aldrig tillfrågade av någon vuxen i vår släkt: "hur går det i skolan?" eller "vad vill du bli"?
Jag ville inte veta av någon skolbänk något mer! Hur ansökte man till högskolan? Min Syokonsulent (som de kallades då) pratade aldrig med mig om detta då vi träffades. Hon suckade bara åt mina betyg och pratade om dittan och dattan. INGEN hade berättat för mig hur skolan fungerade. Det låter svårt att tro jag vet, men det finns barn där ute i vårt land just nu med exakt samma problem som jag hade om inte värre!
Andra elever går frivilligt till syo för att prata och få hjälp, men min okunskap skapade rädsla, rädslan skapade hat gentemot lärare och skolpersonal...mattanterna klarade sig tror jag.
Jag ville bara bort från skolan och det snabbt! Jag ville ha ett jobb som gav mig pengar!$$$
(Under skoltiden hade jag insett att jag kunde få csnlån...mer om detta senare)
Jag längtade efter min första månadslön, det var sommar, jag hade nämligen börjat som sommarvikarie.
Jag var 18 nu, vad tror ni att jag ville ha? Körkort!
Hur tror ni att jag skulle skaffa det?
Trafiklektioner + bil, det skulle kosta en slant.
Jag kollade runt hur mycket det skulle kosta, det var nåt paket med lektioner som kostade ca 10 000kr, hmmm det skulle ta en evighet att spara.
Eller rättare sagt, jag tänkte ALDRIG på att spara pengar till detta.
Jag hade aldrig sett någon spara till något med bra resultat, som inte innebar stress och bråk och allt det där.
Jag hade aldrig suttit bakom ratten på en bil någonsin, aldrig övningskört privat, vi hade ingen bil efter det att pappa stack. Så det skulle nog behövas ett par paket ändå haha.
Jag tänkte att nu är jag 18, nu kan jag ansöka om ett lån...
Jag minns att jag tänkte på mina släktingar som hade lån för bilen, lån för möbler, kredit för kläder, KLÄDER!? ja allt det där. Men man var väl tvungen att ha åldern inne först.
Jag ansökte direkt ett lån på 100 000kr
Fick jag det? Nej.
Jag var tvungen att ha en viss inkomst per år, jag hade bara jobbat en sommar.
Vikariatet tog slut, jag jobbade inte mera det året, förrän julhelgen.
Nästa år ansökte jag igen.
Avslag denna gång också.
Jag hade inte inkomst så det räckte, förstår ni hur deprimerad jag var?
Hur arg och ledsen man kände sig när man inte fick ta på sig en stor skuld?!?!?!
Det är ironiskt att man kan skratta åt detta nu elva år efteråt.
Jag fick klara mig med vikariat hit och vikariat dit, under denna tid bodde jag hos mamma. Faktum är att jag bodde hos mamma tills jag var 22! Kan ni tänka er hur mycket pengar jag kostade mamma? Hur mycket mat jag hade ätit under mitt liv hemma?
Tänk om hon skulle ta fram ett block en dag och säga, "här min son, så här mycket är du skyldig mig för mat, boende och kläder". Jag är dig evig tacksam mamma och kan aldrig någonsin ge dig tillbaka allt det du gav från dig till oss barnen.
Jag flyttade hemifrån ca ett år efter det att jag träffat min sambo. Hon tyckte väl det var lika jobbigt som jag att träffas hos mamma, i mitt rum, med mamma och sitt besök i vardagsrummet, vi bodde inte i villa som ni säkert minns, utan en fyra någonstans. Jag försökte flytta hemifrån någon gång ca ett halvår efter att vi träffades, men jag klarade hyran i kanske 3 månader.
Just det...jag var tvungen att låna från tjejen för att betala den sista.
Hur förnedrande är inte detta? Låna från sin nyförälskade partner????
Kan det bli värre? Bara minnen får mig att vilja gråta.
Hursomhelst var jag hemma hos mamma igen, men nu hade jag fått anställning som personlig assistent. Fast anställd! Jag var så lycklig! Nu kunde jag säkert låna och skaffa körkort och bil och kanske flytta hemifrån med tjejen någonstans!
Var det en synd att vilja ha allt detta?
Var det onormalt på nåt sätt?
Nej! Det var inte det! Det var på vilket sätt jag skaffade mig allt detta som var fel! Oj så fel...
Nu tjänade jag kanske tillräckligt, det var år 2004 jag var 23.
Jag läste på nätet att Wasa Kredit krävde att man varit fast anställd i minst 6 månader, jag kunde inte läsa något om nån inkomstgräns eller liknande. Man kunde låna upp till 150 000 kr! WoW! Nu hade jag chansen!
Från och med nu börjar vi prata skulder!
Vi ses!
tisdag 2 mars 2010
Dagens Citat
Man kan säga mycket om Darwin, nuförtiden är det väl få vetenskapsmän som erkänner hans teorier som sanna. "Om arternas uppkomst", heter boken läs den innan ni dör, det är ändå en klassiker ;) Det finns hundratals citat från olika kända/okända tänkare som inspirerat mig under mitt liv, jag kommer att skriva några på bloggen allteftersom, ibland med kommentarer ibland enbart citaten. Dagens citat kan vara värt att tänka på dessa stunder då vi ställs inför hinder och vi inte hittar en väg ut.
“It is not the strongest of the species that survives, nor the most intelligent that survives. It is the one that is the most adaptable to change.” Charles Darwin
Bakgrund del 2
Denna del kommer inte att vara lika lång som förra (tror jag) så ni kan andas ut =)
Jag vill inte spela offer för mina beslut, ingen av oss är ett offer för något. Allt vi får ut av livet har vi själva på ett eller annat sätt dragit till oss, medvetna eller omedvetna om detta. (Jag pratar inte om sjukdomar/dödsfall/naturkatastrofer etc). Jag vill enbart berätta hur man som i mitt exempel kan sakta men säkert lägga på sig hundratusentals kronor i skulder. Det händer inte på en dag, en vecka eller månad. Det är en lång process precis som när man går upp i vikt. Man går inte och lägger sig med 60kg för att vakna med 120. Det funkar inte så. Det kommer "smygande", kg och kr om vi inte vaknar upp och stoppar vansinnet sitter vi där en dag tjocka och skuldsatta!
Var var vi nu?
Just det, efter det att mina föräldrar skildes så var det inte så konstigt att ekonomin kollapsade, det var en finanskris i alla avseenden.
Pappas inkomst var borta nu, mamma fick (som det oftast blir) behålla barnen, medans pappa, ja vad gjorde han nu? försökte han hitta sig själv eller nåt, vad vet jag?
Hur som helst, han bidrog inte med något längre nu när de var skilda, till alla ni som tror att vi barn fick dubbelt så mycket presenter och månadspeng, läs igenom del 1 igen.
Nåväl, vi kunde inte bo kvar i samma lägenhet som hade en hyra runt 8 000kr.
Tre hungriga tonåringar och hel bunt med räkningar.
Vi flyttade till ett "mindre fint" område där ingen av oss egentligen ville bo på. Men hyran där var ju lite mer än 2 000kr billigare.
Sakta men säkert började vi trivas, det slutar aldrig förvåna mig hur anpassningsbara vi människor är.
Glöm inte bort vad Darwin sa: "Det är inte den starkaste arten som överlever, inte heller de mest intelligenta som överlever. Det är den som är mest anpassningsbar till förändringar. " Detta gäller i ALLA situationer som vi människor ställs inför, kom ihåg detta!
Vi som har skulder t ex vänjer oss att leva på existensminimum och några oss får klara oss t o m med mindre!
Jag behöver nog inte förklara att livet var lite hårdare men samtidigt kom vi barnen mycket närmare mamma, vi började växa upp och insåg snabbt hur mycket hon egentligen offrat sig för våran skull, medans pappa nu bodde i en annan stad utan någon som helst vilja att någonsin ha en bra relation till oss barnen.
Jag antar att man aldrig kan till 100% veta vad en annan människa tänker och känner, vi har ju inte tankeläsar egenskaper. Men i våra ögon var det ganska elakt gjort mot sina barn.
Skolåren från högstadiet till gymnasiet var ett rent helvete för mig. Det är inte så ovanligt att barn som levt i dysfunktionella familjer presterar sämre än andra.
Jag tyckte allting var svårt, musiken, bild och gympa var mina favoritämnen, dock skolkade jag en hel del och hatade verkligen min klass så det hände att jag skolkade från dessa lektioner också. Men jag fick medelbra betyg i musik och gympa och högsta i bild, eller ja konst och formgivning. Skulle min framtid se ut som en fattig konstnär?
Även om skolan gick dålig var det aldrig någon lärare som brydde sig om mig, ingen ville som ta tag i mitt problem, jag blir så glad att se när barn nuförtiden kan få hjälp med skolan på olika sätt, allt från att ha en handledare till att undersöka om barnet kanske har koncentrationssvårigheter eller annat ännu värre. Jag tror att många som aldrig fått denna sortens hjälp skulle vara helt annorlunda människor med helt annorlunda liv idag.
Det estetiska var det bästa jag visste, konst, musik, teater ja allt det där. Intresset finns kvar men mest som hobby. Min bror som hade delat ut reklam redan då han var runt 14-15 (jag målade säkert eller läste i någon bok istället) var/är en sån som har en bra relation till pengar. Bättre än vad jag hade iallafall, han sparar och tänker efter innan han spenderar. Han sparade alltid något när han fick lön.
Mamma kunde be honom om pengar ibland när månaden närmade sig slutet. Tänk er en förälder som måste låna pengar från sitt barn, från hans lön från reklamutdelning. Ni inser nog hur illa det var.
Men hur var det med våra andra släktingar? Vi hade eller har inga rika släktingar i släkträdet =)(Släktforskning behövs ej)
Alla verkade kämpa för att överleva, ingen kunde låna pengar av någon annan för alla var panka, alla hade mer utgifter än imkomster.
Det sorgliga är att även idag efter alla dessa år så är situationen densamma för släkten, jag blir ledsen när jag ser hur deras barn växer upp i en sådan värld där livet är en kamp. Vår värld så som vi uppfattar den kan skilja sig så mycket från hur den egentligen är...
För några år sedan fick jag veta att någon bland mina unga släktingar med sina nyss fyllda 18 år, redan var i kronofogden. Vad jag vet så har skulden växt till mer än det dubbla på två-tre år.
Fortsättning följer...
Jag vill inte spela offer för mina beslut, ingen av oss är ett offer för något. Allt vi får ut av livet har vi själva på ett eller annat sätt dragit till oss, medvetna eller omedvetna om detta. (Jag pratar inte om sjukdomar/dödsfall/naturkatastrofer etc). Jag vill enbart berätta hur man som i mitt exempel kan sakta men säkert lägga på sig hundratusentals kronor i skulder. Det händer inte på en dag, en vecka eller månad. Det är en lång process precis som när man går upp i vikt. Man går inte och lägger sig med 60kg för att vakna med 120. Det funkar inte så. Det kommer "smygande", kg och kr om vi inte vaknar upp och stoppar vansinnet sitter vi där en dag tjocka och skuldsatta!
Var var vi nu?
Just det, efter det att mina föräldrar skildes så var det inte så konstigt att ekonomin kollapsade, det var en finanskris i alla avseenden.
Pappas inkomst var borta nu, mamma fick (som det oftast blir) behålla barnen, medans pappa, ja vad gjorde han nu? försökte han hitta sig själv eller nåt, vad vet jag?
Hur som helst, han bidrog inte med något längre nu när de var skilda, till alla ni som tror att vi barn fick dubbelt så mycket presenter och månadspeng, läs igenom del 1 igen.
Nåväl, vi kunde inte bo kvar i samma lägenhet som hade en hyra runt 8 000kr.
Tre hungriga tonåringar och hel bunt med räkningar.
Vi flyttade till ett "mindre fint" område där ingen av oss egentligen ville bo på. Men hyran där var ju lite mer än 2 000kr billigare.
Sakta men säkert började vi trivas, det slutar aldrig förvåna mig hur anpassningsbara vi människor är.
Glöm inte bort vad Darwin sa: "Det är inte den starkaste arten som överlever, inte heller de mest intelligenta som överlever. Det är den som är mest anpassningsbar till förändringar. " Detta gäller i ALLA situationer som vi människor ställs inför, kom ihåg detta!
Vi som har skulder t ex vänjer oss att leva på existensminimum och några oss får klara oss t o m med mindre!
Jag behöver nog inte förklara att livet var lite hårdare men samtidigt kom vi barnen mycket närmare mamma, vi började växa upp och insåg snabbt hur mycket hon egentligen offrat sig för våran skull, medans pappa nu bodde i en annan stad utan någon som helst vilja att någonsin ha en bra relation till oss barnen.
Jag antar att man aldrig kan till 100% veta vad en annan människa tänker och känner, vi har ju inte tankeläsar egenskaper. Men i våra ögon var det ganska elakt gjort mot sina barn.
Skolåren från högstadiet till gymnasiet var ett rent helvete för mig. Det är inte så ovanligt att barn som levt i dysfunktionella familjer presterar sämre än andra.
Jag tyckte allting var svårt, musiken, bild och gympa var mina favoritämnen, dock skolkade jag en hel del och hatade verkligen min klass så det hände att jag skolkade från dessa lektioner också. Men jag fick medelbra betyg i musik och gympa och högsta i bild, eller ja konst och formgivning. Skulle min framtid se ut som en fattig konstnär?
Även om skolan gick dålig var det aldrig någon lärare som brydde sig om mig, ingen ville som ta tag i mitt problem, jag blir så glad att se när barn nuförtiden kan få hjälp med skolan på olika sätt, allt från att ha en handledare till att undersöka om barnet kanske har koncentrationssvårigheter eller annat ännu värre. Jag tror att många som aldrig fått denna sortens hjälp skulle vara helt annorlunda människor med helt annorlunda liv idag.
Det estetiska var det bästa jag visste, konst, musik, teater ja allt det där. Intresset finns kvar men mest som hobby. Min bror som hade delat ut reklam redan då han var runt 14-15 (jag målade säkert eller läste i någon bok istället) var/är en sån som har en bra relation till pengar. Bättre än vad jag hade iallafall, han sparar och tänker efter innan han spenderar. Han sparade alltid något när han fick lön.
Mamma kunde be honom om pengar ibland när månaden närmade sig slutet. Tänk er en förälder som måste låna pengar från sitt barn, från hans lön från reklamutdelning. Ni inser nog hur illa det var.
Men hur var det med våra andra släktingar? Vi hade eller har inga rika släktingar i släkträdet =)(Släktforskning behövs ej)
Alla verkade kämpa för att överleva, ingen kunde låna pengar av någon annan för alla var panka, alla hade mer utgifter än imkomster.
Det sorgliga är att även idag efter alla dessa år så är situationen densamma för släkten, jag blir ledsen när jag ser hur deras barn växer upp i en sådan värld där livet är en kamp. Vår värld så som vi uppfattar den kan skilja sig så mycket från hur den egentligen är...
För några år sedan fick jag veta att någon bland mina unga släktingar med sina nyss fyllda 18 år, redan var i kronofogden. Vad jag vet så har skulden växt till mer än det dubbla på två-tre år.
Fortsättning följer...
måndag 1 mars 2010
Bakgrund del 1
Hej!
Många som inte har skulder kan inte förstå hur vissa människor är så klumpiga och oansvariga att de tar på sig mer och mer skulder hela tiden. Men är vi verkligen klumpiga och oansvariga? Eller har inte livet fört med sig en del händelser som påverkat våra beslut då? Eller har det att göra med vår relation till pengar?
Hur hamnade vi här?
Varför har du och jag hundratusentals kronor (vissa har miljoner)i skulder medans andra har noll?
Var börjar man?
I mitt fall kan jag helt enkelt erkänna att jag som barn inte fick lära mig något alls om hur man handskas med pengar.
Min familj som bestod av mamma, pappa och två yngre syskon räknade alltid varenda liten krona som var kvar vid månadens slut. Det fanns alltid mera utgifter än inkomster. Om det hade funnits en budgetkalkyl för vår familj skulle det som fanns kvar alltid sluta på minus några tusenlappar.
Pappa gav sin lön till mamma för att mamma skulle sköta om ekonomin.
Nu skyller jag absolut inte vår taskiga ekonomi på mamma, hon jobbade också och under en lång tid fick vi klara oss enbart på hennes inkomst, men pappa borde ha förstått att han också var ansvarig för hur pengarna hanterades. Jag tror att i hans ögon var han en snäll man som gjorde detta. Men i verkligheten var han nog lite feg eftersom när ekonomin inte fungerade så var det inte HANS fel åtminstone, men var det inte det? Är det inte TVÅ föräldrar som ska ordna så att allting är betalt och barnen kan ha det bra? Vad vet jag, det är bara sånt som jag tänker.
Jag behöver väl inte gå in på mera detaljer men ni kan säkert förstå att detta ledde till en hel del gräl om pengar, fler gräl än ett barn ska behöva uppleva under sin uppväxt.
Efter ett tag slutade pappa att ge mamma hela sin inkomst så att hon skulle förvalta det. Han började lägga undan lite pengar åt sig själv eller för svåra tider.
Det hände att då och då(ca en vecka innan löning) att vår kassa åter var minus.
Pappa kunde då ta fram några hundralappar som räckte för att mata två vuxna och tre barn under en vecka till tills den 27:e.
Ja, so far so good. Efter några sådana händelser hände det värsta. Mamma började förlita sig på att pappa alltid hade pengar undangömd. Pengarna kunde ta slut nu två veckor eller mera innan löning. Mamma bad pappa ta fram sina sparade pengar, men det hände att pappa inte hade tillräckligt, det var ju inte enbart maten som man skulle betala, det var hyra, bensin, och alla andra räkningar som kan komma.
Detta bäddade också för en hel massa gräl.
Vi syskon växte upp med att ständigt få höra hur allting var dyrt, hur livet var en kamp, hur fattiga vi var, att vi inte kunde ha samma saker som andra barn hade, glöm veckopeng! Lördagsgodis??? vad är det liksom? Semester med familjen? MCdonalds räckte nog.
Månadspeng....haha kom igen...
Jag tror verkligen på att ett par inte ska dölja saker för varandra och speciellt inte när man har gemensam ekonomi!
Tänk hur konstigt det känns när en vän eller släkting inte betalat tillbaka 100-lappen som den lånade? Man vill nästan inte ens träffa personen och personen vet också att hon är skyldig pengar, ja det funkar inte liksom. Hur ska man säga:
"Ge hit mina pengar nu din jävel" på ett snällt sätt?
Mamma och pappa skiljde sig när jag var 15 eller 16 ungefär. Även om det fanns andra faktorer till skilsmässan så tror jag helt ärlig att ekonomin spelade 60-70% roll i det hela.
Har man inte råd med att äta eller betala hyra kan man inte heller vara en bra make eller maka. Man har ju alltid sina tankar på andra saker än själva relationen. Om den ena partner vill bjuda på en middag eller annat "romantiskt" finns alltid tankarna hos båda två "har vi verkligen råd med detta", och om det verkligen inte ens går att låtsas kanske någon förstör kvällen med att fråga detta högt. Say goodbye to romance...
Detta står jag för till 100%! Hur ska man vara romantisk eller en glad person när man hela tiden är stressad, oroar sig och inte kan sova eller slappna av p g a nästa månadens räkningar? Been there! Done that! Tro mig!
Eller kan man det? Vad tycker ni? Kommentera gärna.
Del 1 av "Bakgrunden" slutar här, men fortsättning följer...
Många som inte har skulder kan inte förstå hur vissa människor är så klumpiga och oansvariga att de tar på sig mer och mer skulder hela tiden. Men är vi verkligen klumpiga och oansvariga? Eller har inte livet fört med sig en del händelser som påverkat våra beslut då? Eller har det att göra med vår relation till pengar?
Hur hamnade vi här?
Varför har du och jag hundratusentals kronor (vissa har miljoner)i skulder medans andra har noll?
Var börjar man?
I mitt fall kan jag helt enkelt erkänna att jag som barn inte fick lära mig något alls om hur man handskas med pengar.
Min familj som bestod av mamma, pappa och två yngre syskon räknade alltid varenda liten krona som var kvar vid månadens slut. Det fanns alltid mera utgifter än inkomster. Om det hade funnits en budgetkalkyl för vår familj skulle det som fanns kvar alltid sluta på minus några tusenlappar.
Pappa gav sin lön till mamma för att mamma skulle sköta om ekonomin.
Nu skyller jag absolut inte vår taskiga ekonomi på mamma, hon jobbade också och under en lång tid fick vi klara oss enbart på hennes inkomst, men pappa borde ha förstått att han också var ansvarig för hur pengarna hanterades. Jag tror att i hans ögon var han en snäll man som gjorde detta. Men i verkligheten var han nog lite feg eftersom när ekonomin inte fungerade så var det inte HANS fel åtminstone, men var det inte det? Är det inte TVÅ föräldrar som ska ordna så att allting är betalt och barnen kan ha det bra? Vad vet jag, det är bara sånt som jag tänker.
Jag behöver väl inte gå in på mera detaljer men ni kan säkert förstå att detta ledde till en hel del gräl om pengar, fler gräl än ett barn ska behöva uppleva under sin uppväxt.
Efter ett tag slutade pappa att ge mamma hela sin inkomst så att hon skulle förvalta det. Han började lägga undan lite pengar åt sig själv eller för svåra tider.
Det hände att då och då(ca en vecka innan löning) att vår kassa åter var minus.
Pappa kunde då ta fram några hundralappar som räckte för att mata två vuxna och tre barn under en vecka till tills den 27:e.
Ja, so far so good. Efter några sådana händelser hände det värsta. Mamma började förlita sig på att pappa alltid hade pengar undangömd. Pengarna kunde ta slut nu två veckor eller mera innan löning. Mamma bad pappa ta fram sina sparade pengar, men det hände att pappa inte hade tillräckligt, det var ju inte enbart maten som man skulle betala, det var hyra, bensin, och alla andra räkningar som kan komma.
Detta bäddade också för en hel massa gräl.
Vi syskon växte upp med att ständigt få höra hur allting var dyrt, hur livet var en kamp, hur fattiga vi var, att vi inte kunde ha samma saker som andra barn hade, glöm veckopeng! Lördagsgodis??? vad är det liksom? Semester med familjen? MCdonalds räckte nog.
Månadspeng....haha kom igen...
Jag tror verkligen på att ett par inte ska dölja saker för varandra och speciellt inte när man har gemensam ekonomi!
Tänk hur konstigt det känns när en vän eller släkting inte betalat tillbaka 100-lappen som den lånade? Man vill nästan inte ens träffa personen och personen vet också att hon är skyldig pengar, ja det funkar inte liksom. Hur ska man säga:
"Ge hit mina pengar nu din jävel" på ett snällt sätt?
Mamma och pappa skiljde sig när jag var 15 eller 16 ungefär. Även om det fanns andra faktorer till skilsmässan så tror jag helt ärlig att ekonomin spelade 60-70% roll i det hela.
Har man inte råd med att äta eller betala hyra kan man inte heller vara en bra make eller maka. Man har ju alltid sina tankar på andra saker än själva relationen. Om den ena partner vill bjuda på en middag eller annat "romantiskt" finns alltid tankarna hos båda två "har vi verkligen råd med detta", och om det verkligen inte ens går att låtsas kanske någon förstör kvällen med att fråga detta högt. Say goodbye to romance...
Detta står jag för till 100%! Hur ska man vara romantisk eller en glad person när man hela tiden är stressad, oroar sig och inte kan sova eller slappna av p g a nästa månadens räkningar? Been there! Done that! Tro mig!
Eller kan man det? Vad tycker ni? Kommentera gärna.
Del 1 av "Bakgrunden" slutar här, men fortsättning följer...
söndag 28 februari 2010
Första inlägget
Då var det dags då.
Bloggens titel lyder "En Slavs Bekännelser".
Nu är det inte så att jag befinner mig i djungeln någonstans eller i någon källare i balkan och blir behandlad som slav eller liknande.
Nej, utan jag har anser till 100% att man kan vara slav till en hel del saker på denna jord.
Man kan vara slav till missbruk av olika slag, droger, alkohol, spel ja ni fattar.
Personligen har jag inte någon som helst missbruk så ni kan andas ut ni som trodde detta handlade om AA.
Jag är nämligen slav till SKULDER!
Ja skulder i form av Kreditkort, Lån eller andra sorters Kredit.
På denna blogg kommer jag att dela med mig till alla som är intresserade av ämnet att bli skuldfri.
Följ med på ett äventyr som förhoppningsvis slutar med ett lyckligt slut.
Som första inlägg tycker jag att det räcker för idag men jag kanske skriver några inlägg per dag eller så, man vet aldrig.
Bloggen ska fungera som motivation för mig själv genom att kunna "läsa mina egna tankar" och funderingar kring mina skulder men framförallt, hoppas jag att andra som befinner sig i liknande situation kan bli inspirerade eller få lite hopp genom att se att det faktiskt finns en lösning på skiten och att du och jag som har skulder på XXXXXXXXXXX kr( jag blir mer specifik senare) faktiskt kan se en glimt av ljuset i slutet av tunneln.
Jag hoppas att mitt sista inlägg på bloggen efter X antal år, påminner om ett citat från Dr.Martin Luther King Jr:
"Free at last, free at last, thank God Almighty, I'm free at last."
Fri till slut...
Bloggens titel lyder "En Slavs Bekännelser".
Nu är det inte så att jag befinner mig i djungeln någonstans eller i någon källare i balkan och blir behandlad som slav eller liknande.
Nej, utan jag har anser till 100% att man kan vara slav till en hel del saker på denna jord.
Man kan vara slav till missbruk av olika slag, droger, alkohol, spel ja ni fattar.
Personligen har jag inte någon som helst missbruk så ni kan andas ut ni som trodde detta handlade om AA.
Jag är nämligen slav till SKULDER!
Ja skulder i form av Kreditkort, Lån eller andra sorters Kredit.
På denna blogg kommer jag att dela med mig till alla som är intresserade av ämnet att bli skuldfri.
Följ med på ett äventyr som förhoppningsvis slutar med ett lyckligt slut.
Som första inlägg tycker jag att det räcker för idag men jag kanske skriver några inlägg per dag eller så, man vet aldrig.
Bloggen ska fungera som motivation för mig själv genom att kunna "läsa mina egna tankar" och funderingar kring mina skulder men framförallt, hoppas jag att andra som befinner sig i liknande situation kan bli inspirerade eller få lite hopp genom att se att det faktiskt finns en lösning på skiten och att du och jag som har skulder på XXXXXXXXXXX kr( jag blir mer specifik senare) faktiskt kan se en glimt av ljuset i slutet av tunneln.
Jag hoppas att mitt sista inlägg på bloggen efter X antal år, påminner om ett citat från Dr.Martin Luther King Jr:
"Free at last, free at last, thank God Almighty, I'm free at last."
Fri till slut...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)