Hej igen! Jag vill börjar med att tacka alla er som kommenterar med uppmuntrande ord och till er som delar med er av egna erfarenheter! Vi är många som befinner oss i samma sits och genom att dela med oss av våra egna erfarenheter ger vi varann lite mera ork och styrka!
För inte så länge sedan var jag en person som sakta men säkert gjorde mig själv till en slav till skulder! Visst, många skulder kanske inte kom över en dag, på ett eller annat sätt kunde jag rättfärdiga mina beslut att ta på mig dessa lån och krediter: "jag måste åka utomlands, jag bara måste ha ett hemmabiosystem, jag måste bjuda tjejen på fina restauranger, jag vill ha roligt!"
Med tiden insåg jag att jag pengarna på kreditkorten tog slut, lånet tog slut och räkningarna började strömma in.
Vad hände sedan? Något som inte tidigare varit så populär i Sverige fick sitt stora genombrott, nämligen SMS-lån!
Man behövde bara skicka iväg ett sms från sin mobil och boom! Inom två vardagar eller nåt hade man allt från 1 000 - 5 000 kr på sitt konto.
Min inkomst varierade jämnt, mina räkningar blev högre och högre och en månad insåg jag att jag var back med kanske 4 000 kr!
Jag köpte så mycket skit på faktura, vilket är enligt mig bland det värsta man kan göra! Men om detta kommer jag att skriva mer i framtida inlägg.
En dag skickade jag iväg ett sms och fick veta att min ansökan på
4 000 kr blivit godkänd!
Jag kan inte förklara riktigt med ord hur man känner sig när man får beviljat ett visst belopp!
Det är blandade känslor, en falsk känsla av glädje som genomsyras av ångest på samma gång!
Jag kan bara gissa att nyktra alkoholister som tar ett glas då och då känner likadan.
För att förkorta berättelsen, var skulle jag få dessa 4 000 kr som skulle betalas med en avgift på c a 500 kr extra alltså 4 500 kr nästa månad?
Enkelt! Jag betalar dessa, väntar två tre dagar så att de registreras som betalda för att sedan...låna dessa igen!
Allt har kostat mig 500 kr! Fantastiskt va?!?!?
Haha jag vet att det låter idiotiskt men dessa var mina tankar som nybliven slav!
Jag vet inte hur många månader jag gjorde detta om och om igen.
Hur bryter man ett sådant mönster?
Är det ens möjligt när man inte har pengar?
Kan vissa situationer rättfärdiga sms-lån?
Svaret på dessa frågor kommer jag försöka besvara i nästa inlägg, det är nämligen så att en bekant till mig ställde samma frågor till mig för någon vecka sedan.
Han befinner sig i samma sits som jag befann mig då, frågan är om mina svar hjälpte honom eller inte. Det får ni reda på i nästa inlägg!
Vi ses!
Visar inlägg med etikett Bakgrund. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bakgrund. Visa alla inlägg
fredag 8 oktober 2010
lördag 6 mars 2010
Kan Det Bli Värre? Ja, Mycket Värre...
Det var september 2007, allting var skit men jag såg ljuset då jag visste att jag "bara" var tvungen att inte övertrassera mitt bankkonto, men plötsligt hade jag ett brev från kronofogden i mina händer.
Det handlade om två räkningar från CSN, ni vet Lån 1 januari 1989-30 juni 2001 (studielån), och Lån efter 30 juni 2001 (annuitetslån).
En räkning var på 1 637 kr och den andra på 1 777 kr. Sammanlagt
3 414kr.
Jag blev ju rädd så jag betalade den minsta så fort jag fick lön och den andra två dagar efteråt eftersom jag var tvungen att låna pengar från min bror för att kunna göra det.
Jag ville ju försäkra mig av att jag inte hamnat i kronofogden, jag skulle aldrig mer kunna få kredit, aldrig mer kunna teckna telefonabonnemang, elavtal eller ens få en hyra en lägenhet!
Jag ringde CSN och de sa att det låg inte i deras händer längre, då de hade skickat påminnelse efter påminnelse (de kanske låg i nåt kuvert som jag inte öppnat).
Jag ringde till kronofogden och de sa att pengarna inte hade kommit in ännu. Jag ringde nästa dag och nästa tills de sa att pengarna hade kommit in men att det var...lyssna nu jag ljuger INTE! De hade kommit en dag för sent, tydligen slipper man tjafs om pengarna kommer in inom några dagar, vet inte hur många det är idag men vad jag minns var det ca 10 dagar eller så, betalningen kom in på den elfte. Min värld rasade samman, nu var det över. Hur skulle jag kunna få lån från banken nu? Jag skulle bara behövt hålla mig i 6 månader! Nu var det över, de skulle inte låna längre.
Kvinnan som jag pratade med sa att jag hade inga skulder hos kronofogden, men att om kreditbolag gjorde en kreditupplysning på mig skulle de kunna se att det fanns anmärkningar på dessa räkningar.
Jag var ändå lite glad över att det bara handlade om en anmärkning, när hon sa..."nej det är två"
va??!?!?!
Det var ju bara CSN?
"ja men det är studielån och annuietetslån...det var ju två räkningar så du har två anmärkningar."
Men det var ju samma sak!
Hon började berätta att det skulle gå bra med lägenhet osv men inga nya krediter, du har ju inga skulder hos kronofogden bla bla bla bla....
Det spelade ingen som helst roll för mig!
Jag skulle aldrig kunna samla mina lån någonsin! (Även fast det kändes lite bättre när jag tänkte på att jag inte skulle kunna dra på mig fler skulder iallafall, men jag hade fel) Dessa två slutar synas i september i år, då tänker jag ta ett lån på 10 miljoner kronor och flytta till Venezuela eller nåt. (skojar bara...eller?)
Jag var förkrossad, jag minns hur jag kände att blodet slutade cirkulera i min kropp, jag blev väl svimfärdig eller nåt.
Men djävulen var inte klar med mig. Exakt en månad efter detta tro det eller ej hade jag fått ett erbjudande från Mastercard. Ett kredit på 20 000kr.
Hur förklarar man detta?
Jag vet att i USA skickar kreditkortsbolagen massvis med sådana erbjudande till folk, vem som helst som vill ha ett kreditkort får det, jag vet inte hur det är exakt nuförtiden efter finanskrisen men så har det alltid varit tidigare iallafall.
Om ni läst bloggen från början kan ni väl lista ut ganska enkelt att jag skickade ansökan och väntade på det bästa.
Jag fick kortet!
20 000kr bara sådär!
Jag tog ut kontanter för att sätta in på mitt konto för att betala räkningar osv. Jag hade alltid minst 10 000kr kvar att använda på kortet.
Även om det var ett kreditkort som jag egentligen missbrukade, så var det en stor hjälp under många månader. Min kredit utökades till 30 000kr.
Samma mönster upprepades, de trodde väl att jag hade koll på kortet, beloppet utökades till
40 000kr, samma sak där.
Jag betalade in minsta beloppet att betala varje månad för att sedan ta ut två-tre gånger så mycket.
Men jag hade slutat klaga på min ekonomi, jag hade helt enkelt accepterat mitt öde.Krediten utökades till 50 000 kr och till sist 60 000 kr.
Ni får inom kort veta det exakta beloppet jag är skyldig ALLA institut.
Jag hade nu börjat heltid och extraknäckte då och då som personlig assistent. Nu kunde jag fortsätta betala mina lån, kredit, CSN och allt annat. Jag betalade alltid "minsta belopp att betala." vilket är det dummaste man kan göra, vi återkommer till detta senare.
Under denna tid hade jag skaffat mig TVÅ andra kreditkort, ett på
4 000 kr, och ett på
3 500kr som bara kunde användas på en musikaffär. Samtidigt hade jag också börjat handla på kredit från Laredoute som har en effektiv ränta på 29%! (om man handlar på kredit) Kolla själva här längst ner med små bokstäver Laredoute Konto. Jag fick först kredit på
5 000 kr tror jag, sedan 6 000 kr och till sist 10 000 kr. Samtidigt fortsatte jag med att låna mer och mer från Finaref och från Mastercard. Just det, jag fick nån sorts kredit på Onoff eller nåt via GE Moneybank på 6 000 kr eller liknande. Bli inte oroliga om ni inte kan hålla reda på skulderna JAG kunde inte det så =) Men ni får snart veta exakt hur mycket jag är skyldig nu och HUR jag kommer att vara skuldfri senast juni 2012!
Jag hade dock lyckats spara pengar som bara var till mig! Samtidigt som jag fortsatte hälla över mig skulder alltså, men hursomhelst hade jag råd både sommar 08 och 09 att åka på semester utan att bråka om pengar. Jag ska inte ljuga för er, men jag har inte brytt mig ett dugg om mina krediter eller lån, eftersom jag haft råd att betala det minsta som man får betala varje månad utan att ens bry mig om ränta eller något, det förekom också nån sms-lån här och där nån gång också, jag höll på att glömma det. ;)
Note Bene: Då bloggen handlar om ekonomi så tänker jag för det mesta åtminstone enbart beröra sådant som har att göra med ekonomi och MIN taskiga ekonomi under dessa år. Men jag skulle lika gärna kunna blogga om kärlek, roliga klipp, matlagning etc. Läsaren skulle alltså kunna få flera olika bilder av bloggaren, 1: En Don Juan, 2: En Pajas som alltid hade roligt och
3: en person som åt riktig god mat varje dag! Ni förstår säkert vad jag menar.
Ni som följer bloggen får inte heller glömma att livet handlar inte bara om ekonomin, även då det verkligen kan kännas som det ibland.
Jag har haft ett bra liv annars med många saker att vara glad och stolt över, jag har en bra relation till mina föräldrar, syskon och släkt. Jag är idag förlovad med min sambo som jag lärde känna för 8 år sedan och vi har t o m skaffat en liten hund + att jag har läst upp mina taskiga betyg för att kunna plugga på universitetet!
Jag vet att ni också känner så, men det är viktigt att påminna sig själv att livet verkligen INTE alltid handlat om pengarna, så påminn varann om detta dagligen.
Jag tänker vara 100 % ärlig på denna blogg och nu har ni säkert en bild på hur jobbigt det har varit för mig, jag har väl haft tur i oturen att jag inte skaffat mig ännu mera skulder än de jag har.
Från och med nästa inlägg kommer ni att få ta del utav kalkyler, mallar, råd och tips plus de exakta beloppen som jag är skyldig varje institut! Min avsikt är inte att skryta (haha kan man göra det???) om mina skulder då jag vet att de kan verka löjliga jämfört med hur mycket andra människor är skyldiga. Men jag är helt övertygad om att vem som helst obeoende av ålder, kön eller skuld kan hitta några guldkorn här och där. Tycker ni att vissa saker inte kan användas, okej använd de inte, hittar ni andra som ni tycker låter bra, så perfekt!
Jag kommer att ha en liten ruta på bloggen där ni kommer att få ta del av min aktuella skuld och dagligen få se hur den krymper och krymper med hjälp av strategier som har hjälpt mig.
Jag kommer att bli fri och DU kan också bli det!
Vi ses!
fredag 5 mars 2010
Nu Var Jag På Väg
Nu var jag på väg till helvetet. Min flickvän började bli less på att jag aldrig hade råd med saker som att gå ut och äta eller semester. Det hade nu gått ca 1,5 år sedan mina skulder blev aktuella.
Jag hade nu en vana av att inte betala vissa räkningar på en månad (för att slösa pengarna) för att sedan betala tillbaka med påminnesleavgift nästa månad, sedan strunta i räkningen som kom då osv osv osv...
Det var då det slog mig att jag inte kunde förlita mig på mina timmar som personlig assistent. Jag insåg att enda lösningen på problemet var en högre inkomst. Skulle jag börja dela ut reklam? Jag funderade på att skaffa busskörkort eller taxilicens, jag skulle kunna köra långtradare också. Men sedan kom jag på att jag hade ju erfarenhet inom äldreomsorgen och jag hade inte tyckt det var såå hemskt att jobba inom detta. Men jag hade ju ingen utbildning så jag kunde inte bara söka jobben längre.
Jag började plugga till Undersköterska, en intensivkurs från VT-05 till VT-06. Skolan slutade i maj någon gång. I mars-april hade jag och tjejen flyttat ihop till en lägenhet med en hyra på 3 000 kr. 1 500kr var inte så hemskt för mig trodde jag.
Det visade sig att jag hade för mycket räkningar för att hosta upp
1 500kr. Varje månad.
Vi kom överens om att jag skulle betala hälften av maten och elen. Men hyran fick tjejen stå för tills jag fick jobb. Ibland maten och elen också! Hon var inte rik, hon var några år yngre än mig och jobbade på en snabbmatskedja.
Sammanlagt fick min flickvän betala hyran + annat i ca fem månader. Hon hade också köpt ett nytt matbord med stolar samt en ny soffa till lägenheten med hjälp av sina besparingar. Hon började helt enkelt bli lite trött på all tjafs om min ekonomi.
Jag fick ett ultimatum:
Skaffade jag inte jobb samma månad som jag blev klar med min utbildning, skulle hon flytta tillbaka till sina föräldrar och jag fick behålla lägenheten...alltså hyran, lägenheten stod i mitt namn, med andra ord skulle jag vara tvungen att ännu en gång flytta tillbaks till mamma.
Jag sökte jobb efter jobb långt innan jag var klar med min utbildning.
Just det, jag fick inga pengar medans jag läste, jag hade nämligen utnyttjad alla mina veckor som jag kunde få stöd av från CSN. Jag hade nämligen tagit CSN-lån under gymnasiet. (Vi återkommer till CSN lite senare)
Lyckligtvis fick jag ett sommarjobb på onkologen! Jag skulle börja jobba en vecka efter det att jag blev klar med min utbildning!
Lycka!
Det var inte drömjobbet, långt ifrån men jag hade nu inkomst till mina räkningar!
Ultimatum nr 2 kom direkt efter.
F o m första månadslönen jag fick skulle jag stå för hela hyran 5 månader fram.(hon hade gjort det tidigare ju.)Det var väl rättvist eller?
Alla som jobbar inom vården vet att vården varken ger de stora stålarna eller bling bling.
Min första nettolön var på ca 7 000 kr. Jag fick inte heltidtjänst heller.
7000 kr
- 3000 hyra
- 1 000 Wasa Kredit
- 648 Finaref
2352 kr kvar.
För mat, elräkning, bensin (jag hade skaffat mig en bil för 5 000kr)
, hemförsäkring, bilförsäkring, skatt.
Lägg märke till att kläder, hygienartiklar inte finns inräknade. Jag hade nu intalat mig sjäv att jag inte var modeintresserad...vad har vi slavar INTE intalat oss själva alltså.
Jag låg redan då back med ett par tusenlappar.
Efter några månader hände det absolut värsta...
Jag hade nu fått månadslön under några månader så nu hade jag tydligen tillräckligt med pengar för att:
Börja betala tillbaka till CSN!
Var tredje månad skulle jag sammanlagt betala ca 4 000kr!
Jag borde ha sparat varje månad så att jag hade lite kanske?
Hahah
Hur kan man spara när man alltid har minus direkt då man har fått lön?!?!?Ibland känns det som att när allting går fel, går verkligen allting fel!
Det kom oväntade utgifter hela tiden!
Nya vinterdäck! Nya sommardäck! Tandläkarbesök! Bilreparationer! Just det glöm inte de räkningar som jag inte betalat tidigare!
En kall vinterdag när jag hade mina tankar på denna misär, insåg jag att jag höll på att krocka med annan bil.
Jag var tvungen att betala 2 500 för självrisken, min bil skrotades.
Ibland tror jag att Gud ville lära mig en läxa, men när jag kommer på att jag egentligen inte tror på en Gud så inser jag att det är JAG som bar ansvaret för allt detta! Jag drog till mig allt detta.
Min sambo kunde bli arg på mig ibland då jag klagade på att jag aldrig hade råd med saker: "ja med det är ditt fel att du är pank!"
Hon hade ju rätt, ingen hade tvingat mig att ta alla dessa lån, inget i mitt liv hade egentligen TVINGAT mig att bli en slav.
Men vems fel det var, var faktiskt inte problemet, problemet var att jag var pank redan dagen efter löning!
När jag hade betalat några månader på Finaref, kunde jag ringa till dem för att få låna ytterligare några tusenlappar, det såg ut såhär:
20 000 minus amorteringar
15 000
plus nytt lån
åter 20 000
detta pågick ett tag fram och tillbaka.
CSN ville alltid ha sina pengar, jag hade nu dränkt mig själv i skulder.
Jag kom till en period då jag inte längre orkade öppna räkningarna, jag ville inte veta av dessa, det är inte många som vet om detta, men jag gick in i en depression under dena period. Jag kunde gråta när jag duschade, när jag körde till och från jobbet, jag förbannade mig själv för allt det dumma jag gjort i mitt liv.
Jag förbannde mina föräldrar som aldrig lärde mig att handskas med pengar!
Låneinstituter som inte kunde ge mig lån för att samla ihop mina skulder eftersom jag hade för lite inkomst, etc, min flickvän som inte kunde låna mig lite mer så att jag kom ut från skulderna.
Allting var någon annans fel!
Under denna period mådde jag väldigt dåligt. Jag visade inte alltid hur jag mådde för folk i min omgivning, men hade de varit uppmärksamma skulle de nog se att jag var full av hat och ångest, det fanns stunder då jag kunde gråta ut och beklaga mig hos min flickvän, jag kunde t ex vara arg eller otrevlig utan att hon ens misstänkte att något annat var fel på mig, jag började svära åt allt och alla, jag hatade alla människor, jag tyckte inte om mig själv.
En dag for jag till banken som jag hade haft ända sen jag föddes typ, för att samla ihop mina lån, de sa att det såg bra ut med mina inkomster, inga anmärkningar MEN...jag hade övertrasserat mitt konto ett par gånger för mycket, skulle jag INTE övertrassera mitt konto på 6 månader framöver så skulle de nog godkänna lånet. Underbart! Jag behövde bara hålla ut 6 månader till.
Inkassokraven kom allt tätare efter varann. Jag betalade det jag hade råd med, allting annat fick komma med påmminelser senare.
Tills det kom ett litet brev till mig september 2007 från våran allra käraste vän, slavarnas bästa vän...
KRONOFOGDEN
Fortsättning följer...
Jag hade nu en vana av att inte betala vissa räkningar på en månad (för att slösa pengarna) för att sedan betala tillbaka med påminnesleavgift nästa månad, sedan strunta i räkningen som kom då osv osv osv...
Det var då det slog mig att jag inte kunde förlita mig på mina timmar som personlig assistent. Jag insåg att enda lösningen på problemet var en högre inkomst. Skulle jag börja dela ut reklam? Jag funderade på att skaffa busskörkort eller taxilicens, jag skulle kunna köra långtradare också. Men sedan kom jag på att jag hade ju erfarenhet inom äldreomsorgen och jag hade inte tyckt det var såå hemskt att jobba inom detta. Men jag hade ju ingen utbildning så jag kunde inte bara söka jobben längre.
Jag började plugga till Undersköterska, en intensivkurs från VT-05 till VT-06. Skolan slutade i maj någon gång. I mars-april hade jag och tjejen flyttat ihop till en lägenhet med en hyra på 3 000 kr. 1 500kr var inte så hemskt för mig trodde jag.
Det visade sig att jag hade för mycket räkningar för att hosta upp
1 500kr. Varje månad.
Vi kom överens om att jag skulle betala hälften av maten och elen. Men hyran fick tjejen stå för tills jag fick jobb. Ibland maten och elen också! Hon var inte rik, hon var några år yngre än mig och jobbade på en snabbmatskedja.
Sammanlagt fick min flickvän betala hyran + annat i ca fem månader. Hon hade också köpt ett nytt matbord med stolar samt en ny soffa till lägenheten med hjälp av sina besparingar. Hon började helt enkelt bli lite trött på all tjafs om min ekonomi.
Jag fick ett ultimatum:
Skaffade jag inte jobb samma månad som jag blev klar med min utbildning, skulle hon flytta tillbaka till sina föräldrar och jag fick behålla lägenheten...alltså hyran, lägenheten stod i mitt namn, med andra ord skulle jag vara tvungen att ännu en gång flytta tillbaks till mamma.
Jag sökte jobb efter jobb långt innan jag var klar med min utbildning.
Just det, jag fick inga pengar medans jag läste, jag hade nämligen utnyttjad alla mina veckor som jag kunde få stöd av från CSN. Jag hade nämligen tagit CSN-lån under gymnasiet. (Vi återkommer till CSN lite senare)
Lyckligtvis fick jag ett sommarjobb på onkologen! Jag skulle börja jobba en vecka efter det att jag blev klar med min utbildning!
Lycka!
Det var inte drömjobbet, långt ifrån men jag hade nu inkomst till mina räkningar!
Ultimatum nr 2 kom direkt efter.
F o m första månadslönen jag fick skulle jag stå för hela hyran 5 månader fram.(hon hade gjort det tidigare ju.)Det var väl rättvist eller?
Alla som jobbar inom vården vet att vården varken ger de stora stålarna eller bling bling.
Min första nettolön var på ca 7 000 kr. Jag fick inte heltidtjänst heller.
7000 kr
- 3000 hyra
- 1 000 Wasa Kredit
- 648 Finaref
2352 kr kvar.
För mat, elräkning, bensin (jag hade skaffat mig en bil för 5 000kr)
, hemförsäkring, bilförsäkring, skatt.
Lägg märke till att kläder, hygienartiklar inte finns inräknade. Jag hade nu intalat mig sjäv att jag inte var modeintresserad...vad har vi slavar INTE intalat oss själva alltså.
Jag låg redan då back med ett par tusenlappar.
Efter några månader hände det absolut värsta...
Jag hade nu fått månadslön under några månader så nu hade jag tydligen tillräckligt med pengar för att:
Börja betala tillbaka till CSN!
Var tredje månad skulle jag sammanlagt betala ca 4 000kr!
Jag borde ha sparat varje månad så att jag hade lite kanske?
Hahah
Hur kan man spara när man alltid har minus direkt då man har fått lön?!?!?Ibland känns det som att när allting går fel, går verkligen allting fel!
Det kom oväntade utgifter hela tiden!
Nya vinterdäck! Nya sommardäck! Tandläkarbesök! Bilreparationer! Just det glöm inte de räkningar som jag inte betalat tidigare!
En kall vinterdag när jag hade mina tankar på denna misär, insåg jag att jag höll på att krocka med annan bil.
Jag var tvungen att betala 2 500 för självrisken, min bil skrotades.
Ibland tror jag att Gud ville lära mig en läxa, men när jag kommer på att jag egentligen inte tror på en Gud så inser jag att det är JAG som bar ansvaret för allt detta! Jag drog till mig allt detta.
Min sambo kunde bli arg på mig ibland då jag klagade på att jag aldrig hade råd med saker: "ja med det är ditt fel att du är pank!"
Hon hade ju rätt, ingen hade tvingat mig att ta alla dessa lån, inget i mitt liv hade egentligen TVINGAT mig att bli en slav.
Men vems fel det var, var faktiskt inte problemet, problemet var att jag var pank redan dagen efter löning!
När jag hade betalat några månader på Finaref, kunde jag ringa till dem för att få låna ytterligare några tusenlappar, det såg ut såhär:
20 000 minus amorteringar
15 000
plus nytt lån
åter 20 000
detta pågick ett tag fram och tillbaka.
CSN ville alltid ha sina pengar, jag hade nu dränkt mig själv i skulder.
Jag kom till en period då jag inte längre orkade öppna räkningarna, jag ville inte veta av dessa, det är inte många som vet om detta, men jag gick in i en depression under dena period. Jag kunde gråta när jag duschade, när jag körde till och från jobbet, jag förbannade mig själv för allt det dumma jag gjort i mitt liv.
Jag förbannde mina föräldrar som aldrig lärde mig att handskas med pengar!
Låneinstituter som inte kunde ge mig lån för att samla ihop mina skulder eftersom jag hade för lite inkomst, etc, min flickvän som inte kunde låna mig lite mer så att jag kom ut från skulderna.
Allting var någon annans fel!
Under denna period mådde jag väldigt dåligt. Jag visade inte alltid hur jag mådde för folk i min omgivning, men hade de varit uppmärksamma skulle de nog se att jag var full av hat och ångest, det fanns stunder då jag kunde gråta ut och beklaga mig hos min flickvän, jag kunde t ex vara arg eller otrevlig utan att hon ens misstänkte att något annat var fel på mig, jag började svära åt allt och alla, jag hatade alla människor, jag tyckte inte om mig själv.
En dag for jag till banken som jag hade haft ända sen jag föddes typ, för att samla ihop mina lån, de sa att det såg bra ut med mina inkomster, inga anmärkningar MEN...jag hade övertrasserat mitt konto ett par gånger för mycket, skulle jag INTE övertrassera mitt konto på 6 månader framöver så skulle de nog godkänna lånet. Underbart! Jag behövde bara hålla ut 6 månader till.
Inkassokraven kom allt tätare efter varann. Jag betalade det jag hade råd med, allting annat fick komma med påmminelser senare.
Tills det kom ett litet brev till mig september 2007 från våran allra käraste vän, slavarnas bästa vän...
KRONOFOGDEN
Fortsättning följer...
torsdag 4 mars 2010
Adjö Till Livet
Nåja, rubriken kan vara lite vilseledande, jag menar egentligen "adjö till mitt skuldfria liv". Året var 2004 och jag visste inte vad som väntade mig de närmaste åren.
Det året ansökte jag om ett lån hos Wasa Kredit på 150 000 kr. Månadskostnaden skulle vara lite under 2 000kr i månaden. Tror ni att jag räknade med ränta? Jag såg bara att det stod från x,xx% ränta, kom ihåg att sådant kunskap hade aldrig gått in i min hjärna. Har ni svårt att det tro att det finns såna människor? Se på mig! I min lilla hjärna trodde jag att jag skulle få det att gå runt. Mina inkomster var på ca 8 000kr netto. Jag hade en hyra på 3 500kr. Kom ihåg att jag INTE hade andra lån eller krediter som skulle betalas. Med elräkningen och mjölk och flingor som föda(jag hade gamla möbler från mammas källare) trodde jag att det var grönt =)
Jag fick dock avslag, det behövdes en till sökande, skulle jag fråga min flickvän?
Nej, jag frågade min pappa, han sa självklart nej, han hade inte råd etc etc.
Jag minns hur arg jag var på honom efteråt.
När jag ringde upp Wasa Kredit igen och meddelade detta så lät det ungefär såhär: "okej vi beklagar men vi kan inte godkänna det ansökta beloppet." Jag var på väg att lägga på luren då kvinnan plötsligt sa: "vill du att vi ska se om du kan få ett lägre belopp"? - Öh okej kör på. "om du väntar en stund...av vad jag kan se kan vi godkänna ett lån på 70 000kr skulle det funka för dig?".
Jag försökte låta så cool som möjligt och sa: "ja det tror jag nog...".
Den 5:e april 2004 tog jag farväl av mitt skuldfria liv och av min frihet...
Jag köpte paket med körlektioner, skaffade körkort + köpte en bil! En sportbil från 1992, bilen kostade 35 000kr, körlektionerna ca 20 000, jag gav 2 000 till mamma och skaffade jag en ny säng (som jag fortfarande sover i) resten använde jag till en sista minuten resa till Spanien med min flickvän.
Lånet skulle betalas på 10 år, jag skulle vara fri från det 2014, om tre år till alltså.
Bilen förde enbart med sig problem från dag ett, jag hade inte heller något garage, varje vecka hittade jag nya skador som resultat av att någon ville sno stereon eller annat. (Jag bodde fortfarande där jag hade råd).
Bilen gick aldrig igenom besiktningen, den blev bara mindre och mindre körbar, den avställdes knappt åtta månader efter köpet och efter ett år sålde jag bilen för 9 000kr.
Spaniensemestern var en mardröm, jag hade bara råd för resan och kanske tre dagars fickpengar. (bilen hade kostat mer än jag trodde).
Har ni någonsin åkt på semester utan pengar?
Då kanske ni förstår att det är ingen semester, det är stress, bråk och irritation.
Jag tror det är säkert att säga "Vi hade iallafall tur med vädret" =)
Sällskapet och vädret, 10 poäng! Ekonomin som vanligt -10!
Hemma hade de första räkningar på lånet kommit och det var dags att börja betala.
Jag minns att flickvännen följde upp till min lägenhet efter ankomsten, hon tappade hakan när hon såg alla räkningar som låg i hallen.
"Varför betalar du inte räkningarna?"
-jag ville ju åka utomlands med dig, jag trodde inte att bilen skulle kosta så mycket bla bla bla...
Det var första gången hon såg att jag hade lite problem med min ekonomi.
Jag behövde pengar och det snabbt.
Jag ansökte om ett annat lån på 20 000 kr, Finaref, den effektiva räntan var på 34,49 %, en månadskostnad på 648 kr i månaden. Lånet skulle betalas på 5 år. Jag skaffade mig hemmabiopaket, kläder, restaurangbesök etc etc...allt det där är borta sedan länge.
Det var under denna tid som jag var tvungen att låna från min flickvän för sista hyran efter det att jag hade sagt upp lägenheten och jag flyttade tillbaka till mamma.
Jag fick mindre timmar som personlig assistent och nu var min nettolön mellan 3 -4000 kr i månaden. Jag betalade 1 000 kr hyra till mamma ca 1 000 till Wasa Kredit och 648kr till Finaref...vad hade jag kvar? ja ca 1 000kr ungefär.
Jag spelade poker för att få lite bensinpengar (innan jag sålde bilen)
jag spelade för 100kr försökte göra dessa till 500. Det funkade ett tag men spel är inte analogt med månandslön, ibland förlorade jag allt, men mina räkningar fortsatte att komma.
På mindre än 9 månader hade jag nu skulder på drygt 90 000kr! Men det skulle komma fler...
Vi ses!
Det året ansökte jag om ett lån hos Wasa Kredit på 150 000 kr. Månadskostnaden skulle vara lite under 2 000kr i månaden. Tror ni att jag räknade med ränta? Jag såg bara att det stod från x,xx% ränta, kom ihåg att sådant kunskap hade aldrig gått in i min hjärna. Har ni svårt att det tro att det finns såna människor? Se på mig! I min lilla hjärna trodde jag att jag skulle få det att gå runt. Mina inkomster var på ca 8 000kr netto. Jag hade en hyra på 3 500kr. Kom ihåg att jag INTE hade andra lån eller krediter som skulle betalas. Med elräkningen och mjölk och flingor som föda(jag hade gamla möbler från mammas källare) trodde jag att det var grönt =)
Jag fick dock avslag, det behövdes en till sökande, skulle jag fråga min flickvän?
Nej, jag frågade min pappa, han sa självklart nej, han hade inte råd etc etc.
Jag minns hur arg jag var på honom efteråt.
När jag ringde upp Wasa Kredit igen och meddelade detta så lät det ungefär såhär: "okej vi beklagar men vi kan inte godkänna det ansökta beloppet." Jag var på väg att lägga på luren då kvinnan plötsligt sa: "vill du att vi ska se om du kan få ett lägre belopp"? - Öh okej kör på. "om du väntar en stund...av vad jag kan se kan vi godkänna ett lån på 70 000kr skulle det funka för dig?".
Jag försökte låta så cool som möjligt och sa: "ja det tror jag nog...".
Den 5:e april 2004 tog jag farväl av mitt skuldfria liv och av min frihet...
Jag köpte paket med körlektioner, skaffade körkort + köpte en bil! En sportbil från 1992, bilen kostade 35 000kr, körlektionerna ca 20 000, jag gav 2 000 till mamma och skaffade jag en ny säng (som jag fortfarande sover i) resten använde jag till en sista minuten resa till Spanien med min flickvän.
Lånet skulle betalas på 10 år, jag skulle vara fri från det 2014, om tre år till alltså.
Bilen förde enbart med sig problem från dag ett, jag hade inte heller något garage, varje vecka hittade jag nya skador som resultat av att någon ville sno stereon eller annat. (Jag bodde fortfarande där jag hade råd).
Bilen gick aldrig igenom besiktningen, den blev bara mindre och mindre körbar, den avställdes knappt åtta månader efter köpet och efter ett år sålde jag bilen för 9 000kr.
Spaniensemestern var en mardröm, jag hade bara råd för resan och kanske tre dagars fickpengar. (bilen hade kostat mer än jag trodde).
Har ni någonsin åkt på semester utan pengar?
Då kanske ni förstår att det är ingen semester, det är stress, bråk och irritation.
Jag tror det är säkert att säga "Vi hade iallafall tur med vädret" =)
Sällskapet och vädret, 10 poäng! Ekonomin som vanligt -10!
Hemma hade de första räkningar på lånet kommit och det var dags att börja betala.
Jag minns att flickvännen följde upp till min lägenhet efter ankomsten, hon tappade hakan när hon såg alla räkningar som låg i hallen.
"Varför betalar du inte räkningarna?"
-jag ville ju åka utomlands med dig, jag trodde inte att bilen skulle kosta så mycket bla bla bla...
Det var första gången hon såg att jag hade lite problem med min ekonomi.
Jag behövde pengar och det snabbt.
Jag ansökte om ett annat lån på 20 000 kr, Finaref, den effektiva räntan var på 34,49 %, en månadskostnad på 648 kr i månaden. Lånet skulle betalas på 5 år. Jag skaffade mig hemmabiopaket, kläder, restaurangbesök etc etc...allt det där är borta sedan länge.
Det var under denna tid som jag var tvungen att låna från min flickvän för sista hyran efter det att jag hade sagt upp lägenheten och jag flyttade tillbaka till mamma.
Jag fick mindre timmar som personlig assistent och nu var min nettolön mellan 3 -4000 kr i månaden. Jag betalade 1 000 kr hyra till mamma ca 1 000 till Wasa Kredit och 648kr till Finaref...vad hade jag kvar? ja ca 1 000kr ungefär.
Jag spelade poker för att få lite bensinpengar (innan jag sålde bilen)
jag spelade för 100kr försökte göra dessa till 500. Det funkade ett tag men spel är inte analogt med månandslön, ibland förlorade jag allt, men mina räkningar fortsatte att komma.
På mindre än 9 månader hade jag nu skulder på drygt 90 000kr! Men det skulle komma fler...
Vi ses!
tisdag 2 mars 2010
Bakgrund del 3
Här kommer sista delen, sedan kan vi börja =)
Åren gick och när jag var 18 började jag jobba på ett servicehus som vårdbiträde, gymnasiet hade jag gått på Barn och Fritidsprogrammet, alla stekares program eller?
Plugga vidare? Vi har inga akademiker i familjen. Mamma visste ingenting om livet efter gymnasiet, hon hade nog väl tillräckligt med problem för att tänka på barnens skolgång? Vad vet jag. Men vad jag kan komma ihåg så blev vi aldrig tillfrågade av någon vuxen i vår släkt: "hur går det i skolan?" eller "vad vill du bli"?
Jag ville inte veta av någon skolbänk något mer! Hur ansökte man till högskolan? Min Syokonsulent (som de kallades då) pratade aldrig med mig om detta då vi träffades. Hon suckade bara åt mina betyg och pratade om dittan och dattan. INGEN hade berättat för mig hur skolan fungerade. Det låter svårt att tro jag vet, men det finns barn där ute i vårt land just nu med exakt samma problem som jag hade om inte värre!
Andra elever går frivilligt till syo för att prata och få hjälp, men min okunskap skapade rädsla, rädslan skapade hat gentemot lärare och skolpersonal...mattanterna klarade sig tror jag.
Jag ville bara bort från skolan och det snabbt! Jag ville ha ett jobb som gav mig pengar!$$$
(Under skoltiden hade jag insett att jag kunde få csnlån...mer om detta senare)
Jag längtade efter min första månadslön, det var sommar, jag hade nämligen börjat som sommarvikarie.
Jag var 18 nu, vad tror ni att jag ville ha? Körkort!
Hur tror ni att jag skulle skaffa det?
Trafiklektioner + bil, det skulle kosta en slant.
Jag kollade runt hur mycket det skulle kosta, det var nåt paket med lektioner som kostade ca 10 000kr, hmmm det skulle ta en evighet att spara.
Eller rättare sagt, jag tänkte ALDRIG på att spara pengar till detta.
Jag hade aldrig sett någon spara till något med bra resultat, som inte innebar stress och bråk och allt det där.
Jag hade aldrig suttit bakom ratten på en bil någonsin, aldrig övningskört privat, vi hade ingen bil efter det att pappa stack. Så det skulle nog behövas ett par paket ändå haha.
Jag tänkte att nu är jag 18, nu kan jag ansöka om ett lån...
Jag minns att jag tänkte på mina släktingar som hade lån för bilen, lån för möbler, kredit för kläder, KLÄDER!? ja allt det där. Men man var väl tvungen att ha åldern inne först.
Jag ansökte direkt ett lån på 100 000kr
Fick jag det? Nej.
Jag var tvungen att ha en viss inkomst per år, jag hade bara jobbat en sommar.
Vikariatet tog slut, jag jobbade inte mera det året, förrän julhelgen.
Nästa år ansökte jag igen.
Avslag denna gång också.
Jag hade inte inkomst så det räckte, förstår ni hur deprimerad jag var?
Hur arg och ledsen man kände sig när man inte fick ta på sig en stor skuld?!?!?!
Det är ironiskt att man kan skratta åt detta nu elva år efteråt.
Jag fick klara mig med vikariat hit och vikariat dit, under denna tid bodde jag hos mamma. Faktum är att jag bodde hos mamma tills jag var 22! Kan ni tänka er hur mycket pengar jag kostade mamma? Hur mycket mat jag hade ätit under mitt liv hemma?
Tänk om hon skulle ta fram ett block en dag och säga, "här min son, så här mycket är du skyldig mig för mat, boende och kläder". Jag är dig evig tacksam mamma och kan aldrig någonsin ge dig tillbaka allt det du gav från dig till oss barnen.
Jag flyttade hemifrån ca ett år efter det att jag träffat min sambo. Hon tyckte väl det var lika jobbigt som jag att träffas hos mamma, i mitt rum, med mamma och sitt besök i vardagsrummet, vi bodde inte i villa som ni säkert minns, utan en fyra någonstans. Jag försökte flytta hemifrån någon gång ca ett halvår efter att vi träffades, men jag klarade hyran i kanske 3 månader.
Just det...jag var tvungen att låna från tjejen för att betala den sista.
Hur förnedrande är inte detta? Låna från sin nyförälskade partner????
Kan det bli värre? Bara minnen får mig att vilja gråta.
Hursomhelst var jag hemma hos mamma igen, men nu hade jag fått anställning som personlig assistent. Fast anställd! Jag var så lycklig! Nu kunde jag säkert låna och skaffa körkort och bil och kanske flytta hemifrån med tjejen någonstans!
Var det en synd att vilja ha allt detta?
Var det onormalt på nåt sätt?
Nej! Det var inte det! Det var på vilket sätt jag skaffade mig allt detta som var fel! Oj så fel...
Nu tjänade jag kanske tillräckligt, det var år 2004 jag var 23.
Jag läste på nätet att Wasa Kredit krävde att man varit fast anställd i minst 6 månader, jag kunde inte läsa något om nån inkomstgräns eller liknande. Man kunde låna upp till 150 000 kr! WoW! Nu hade jag chansen!
Från och med nu börjar vi prata skulder!
Vi ses!
Åren gick och när jag var 18 började jag jobba på ett servicehus som vårdbiträde, gymnasiet hade jag gått på Barn och Fritidsprogrammet, alla stekares program eller?
Plugga vidare? Vi har inga akademiker i familjen. Mamma visste ingenting om livet efter gymnasiet, hon hade nog väl tillräckligt med problem för att tänka på barnens skolgång? Vad vet jag. Men vad jag kan komma ihåg så blev vi aldrig tillfrågade av någon vuxen i vår släkt: "hur går det i skolan?" eller "vad vill du bli"?
Jag ville inte veta av någon skolbänk något mer! Hur ansökte man till högskolan? Min Syokonsulent (som de kallades då) pratade aldrig med mig om detta då vi träffades. Hon suckade bara åt mina betyg och pratade om dittan och dattan. INGEN hade berättat för mig hur skolan fungerade. Det låter svårt att tro jag vet, men det finns barn där ute i vårt land just nu med exakt samma problem som jag hade om inte värre!
Andra elever går frivilligt till syo för att prata och få hjälp, men min okunskap skapade rädsla, rädslan skapade hat gentemot lärare och skolpersonal...mattanterna klarade sig tror jag.
Jag ville bara bort från skolan och det snabbt! Jag ville ha ett jobb som gav mig pengar!$$$
(Under skoltiden hade jag insett att jag kunde få csnlån...mer om detta senare)
Jag längtade efter min första månadslön, det var sommar, jag hade nämligen börjat som sommarvikarie.
Jag var 18 nu, vad tror ni att jag ville ha? Körkort!
Hur tror ni att jag skulle skaffa det?
Trafiklektioner + bil, det skulle kosta en slant.
Jag kollade runt hur mycket det skulle kosta, det var nåt paket med lektioner som kostade ca 10 000kr, hmmm det skulle ta en evighet att spara.
Eller rättare sagt, jag tänkte ALDRIG på att spara pengar till detta.
Jag hade aldrig sett någon spara till något med bra resultat, som inte innebar stress och bråk och allt det där.
Jag hade aldrig suttit bakom ratten på en bil någonsin, aldrig övningskört privat, vi hade ingen bil efter det att pappa stack. Så det skulle nog behövas ett par paket ändå haha.
Jag tänkte att nu är jag 18, nu kan jag ansöka om ett lån...
Jag minns att jag tänkte på mina släktingar som hade lån för bilen, lån för möbler, kredit för kläder, KLÄDER!? ja allt det där. Men man var väl tvungen att ha åldern inne först.
Jag ansökte direkt ett lån på 100 000kr
Fick jag det? Nej.
Jag var tvungen att ha en viss inkomst per år, jag hade bara jobbat en sommar.
Vikariatet tog slut, jag jobbade inte mera det året, förrän julhelgen.
Nästa år ansökte jag igen.
Avslag denna gång också.
Jag hade inte inkomst så det räckte, förstår ni hur deprimerad jag var?
Hur arg och ledsen man kände sig när man inte fick ta på sig en stor skuld?!?!?!
Det är ironiskt att man kan skratta åt detta nu elva år efteråt.
Jag fick klara mig med vikariat hit och vikariat dit, under denna tid bodde jag hos mamma. Faktum är att jag bodde hos mamma tills jag var 22! Kan ni tänka er hur mycket pengar jag kostade mamma? Hur mycket mat jag hade ätit under mitt liv hemma?
Tänk om hon skulle ta fram ett block en dag och säga, "här min son, så här mycket är du skyldig mig för mat, boende och kläder". Jag är dig evig tacksam mamma och kan aldrig någonsin ge dig tillbaka allt det du gav från dig till oss barnen.
Jag flyttade hemifrån ca ett år efter det att jag träffat min sambo. Hon tyckte väl det var lika jobbigt som jag att träffas hos mamma, i mitt rum, med mamma och sitt besök i vardagsrummet, vi bodde inte i villa som ni säkert minns, utan en fyra någonstans. Jag försökte flytta hemifrån någon gång ca ett halvår efter att vi träffades, men jag klarade hyran i kanske 3 månader.
Just det...jag var tvungen att låna från tjejen för att betala den sista.
Hur förnedrande är inte detta? Låna från sin nyförälskade partner????
Kan det bli värre? Bara minnen får mig att vilja gråta.
Hursomhelst var jag hemma hos mamma igen, men nu hade jag fått anställning som personlig assistent. Fast anställd! Jag var så lycklig! Nu kunde jag säkert låna och skaffa körkort och bil och kanske flytta hemifrån med tjejen någonstans!
Var det en synd att vilja ha allt detta?
Var det onormalt på nåt sätt?
Nej! Det var inte det! Det var på vilket sätt jag skaffade mig allt detta som var fel! Oj så fel...
Nu tjänade jag kanske tillräckligt, det var år 2004 jag var 23.
Jag läste på nätet att Wasa Kredit krävde att man varit fast anställd i minst 6 månader, jag kunde inte läsa något om nån inkomstgräns eller liknande. Man kunde låna upp till 150 000 kr! WoW! Nu hade jag chansen!
Från och med nu börjar vi prata skulder!
Vi ses!
Bakgrund del 2
Denna del kommer inte att vara lika lång som förra (tror jag) så ni kan andas ut =)
Jag vill inte spela offer för mina beslut, ingen av oss är ett offer för något. Allt vi får ut av livet har vi själva på ett eller annat sätt dragit till oss, medvetna eller omedvetna om detta. (Jag pratar inte om sjukdomar/dödsfall/naturkatastrofer etc). Jag vill enbart berätta hur man som i mitt exempel kan sakta men säkert lägga på sig hundratusentals kronor i skulder. Det händer inte på en dag, en vecka eller månad. Det är en lång process precis som när man går upp i vikt. Man går inte och lägger sig med 60kg för att vakna med 120. Det funkar inte så. Det kommer "smygande", kg och kr om vi inte vaknar upp och stoppar vansinnet sitter vi där en dag tjocka och skuldsatta!
Var var vi nu?
Just det, efter det att mina föräldrar skildes så var det inte så konstigt att ekonomin kollapsade, det var en finanskris i alla avseenden.
Pappas inkomst var borta nu, mamma fick (som det oftast blir) behålla barnen, medans pappa, ja vad gjorde han nu? försökte han hitta sig själv eller nåt, vad vet jag?
Hur som helst, han bidrog inte med något längre nu när de var skilda, till alla ni som tror att vi barn fick dubbelt så mycket presenter och månadspeng, läs igenom del 1 igen.
Nåväl, vi kunde inte bo kvar i samma lägenhet som hade en hyra runt 8 000kr.
Tre hungriga tonåringar och hel bunt med räkningar.
Vi flyttade till ett "mindre fint" område där ingen av oss egentligen ville bo på. Men hyran där var ju lite mer än 2 000kr billigare.
Sakta men säkert började vi trivas, det slutar aldrig förvåna mig hur anpassningsbara vi människor är.
Glöm inte bort vad Darwin sa: "Det är inte den starkaste arten som överlever, inte heller de mest intelligenta som överlever. Det är den som är mest anpassningsbar till förändringar. " Detta gäller i ALLA situationer som vi människor ställs inför, kom ihåg detta!
Vi som har skulder t ex vänjer oss att leva på existensminimum och några oss får klara oss t o m med mindre!
Jag behöver nog inte förklara att livet var lite hårdare men samtidigt kom vi barnen mycket närmare mamma, vi började växa upp och insåg snabbt hur mycket hon egentligen offrat sig för våran skull, medans pappa nu bodde i en annan stad utan någon som helst vilja att någonsin ha en bra relation till oss barnen.
Jag antar att man aldrig kan till 100% veta vad en annan människa tänker och känner, vi har ju inte tankeläsar egenskaper. Men i våra ögon var det ganska elakt gjort mot sina barn.
Skolåren från högstadiet till gymnasiet var ett rent helvete för mig. Det är inte så ovanligt att barn som levt i dysfunktionella familjer presterar sämre än andra.
Jag tyckte allting var svårt, musiken, bild och gympa var mina favoritämnen, dock skolkade jag en hel del och hatade verkligen min klass så det hände att jag skolkade från dessa lektioner också. Men jag fick medelbra betyg i musik och gympa och högsta i bild, eller ja konst och formgivning. Skulle min framtid se ut som en fattig konstnär?
Även om skolan gick dålig var det aldrig någon lärare som brydde sig om mig, ingen ville som ta tag i mitt problem, jag blir så glad att se när barn nuförtiden kan få hjälp med skolan på olika sätt, allt från att ha en handledare till att undersöka om barnet kanske har koncentrationssvårigheter eller annat ännu värre. Jag tror att många som aldrig fått denna sortens hjälp skulle vara helt annorlunda människor med helt annorlunda liv idag.
Det estetiska var det bästa jag visste, konst, musik, teater ja allt det där. Intresset finns kvar men mest som hobby. Min bror som hade delat ut reklam redan då han var runt 14-15 (jag målade säkert eller läste i någon bok istället) var/är en sån som har en bra relation till pengar. Bättre än vad jag hade iallafall, han sparar och tänker efter innan han spenderar. Han sparade alltid något när han fick lön.
Mamma kunde be honom om pengar ibland när månaden närmade sig slutet. Tänk er en förälder som måste låna pengar från sitt barn, från hans lön från reklamutdelning. Ni inser nog hur illa det var.
Men hur var det med våra andra släktingar? Vi hade eller har inga rika släktingar i släkträdet =)(Släktforskning behövs ej)
Alla verkade kämpa för att överleva, ingen kunde låna pengar av någon annan för alla var panka, alla hade mer utgifter än imkomster.
Det sorgliga är att även idag efter alla dessa år så är situationen densamma för släkten, jag blir ledsen när jag ser hur deras barn växer upp i en sådan värld där livet är en kamp. Vår värld så som vi uppfattar den kan skilja sig så mycket från hur den egentligen är...
För några år sedan fick jag veta att någon bland mina unga släktingar med sina nyss fyllda 18 år, redan var i kronofogden. Vad jag vet så har skulden växt till mer än det dubbla på två-tre år.
Fortsättning följer...
Jag vill inte spela offer för mina beslut, ingen av oss är ett offer för något. Allt vi får ut av livet har vi själva på ett eller annat sätt dragit till oss, medvetna eller omedvetna om detta. (Jag pratar inte om sjukdomar/dödsfall/naturkatastrofer etc). Jag vill enbart berätta hur man som i mitt exempel kan sakta men säkert lägga på sig hundratusentals kronor i skulder. Det händer inte på en dag, en vecka eller månad. Det är en lång process precis som när man går upp i vikt. Man går inte och lägger sig med 60kg för att vakna med 120. Det funkar inte så. Det kommer "smygande", kg och kr om vi inte vaknar upp och stoppar vansinnet sitter vi där en dag tjocka och skuldsatta!
Var var vi nu?
Just det, efter det att mina föräldrar skildes så var det inte så konstigt att ekonomin kollapsade, det var en finanskris i alla avseenden.
Pappas inkomst var borta nu, mamma fick (som det oftast blir) behålla barnen, medans pappa, ja vad gjorde han nu? försökte han hitta sig själv eller nåt, vad vet jag?
Hur som helst, han bidrog inte med något längre nu när de var skilda, till alla ni som tror att vi barn fick dubbelt så mycket presenter och månadspeng, läs igenom del 1 igen.
Nåväl, vi kunde inte bo kvar i samma lägenhet som hade en hyra runt 8 000kr.
Tre hungriga tonåringar och hel bunt med räkningar.
Vi flyttade till ett "mindre fint" område där ingen av oss egentligen ville bo på. Men hyran där var ju lite mer än 2 000kr billigare.
Sakta men säkert började vi trivas, det slutar aldrig förvåna mig hur anpassningsbara vi människor är.
Glöm inte bort vad Darwin sa: "Det är inte den starkaste arten som överlever, inte heller de mest intelligenta som överlever. Det är den som är mest anpassningsbar till förändringar. " Detta gäller i ALLA situationer som vi människor ställs inför, kom ihåg detta!
Vi som har skulder t ex vänjer oss att leva på existensminimum och några oss får klara oss t o m med mindre!
Jag behöver nog inte förklara att livet var lite hårdare men samtidigt kom vi barnen mycket närmare mamma, vi började växa upp och insåg snabbt hur mycket hon egentligen offrat sig för våran skull, medans pappa nu bodde i en annan stad utan någon som helst vilja att någonsin ha en bra relation till oss barnen.
Jag antar att man aldrig kan till 100% veta vad en annan människa tänker och känner, vi har ju inte tankeläsar egenskaper. Men i våra ögon var det ganska elakt gjort mot sina barn.
Skolåren från högstadiet till gymnasiet var ett rent helvete för mig. Det är inte så ovanligt att barn som levt i dysfunktionella familjer presterar sämre än andra.
Jag tyckte allting var svårt, musiken, bild och gympa var mina favoritämnen, dock skolkade jag en hel del och hatade verkligen min klass så det hände att jag skolkade från dessa lektioner också. Men jag fick medelbra betyg i musik och gympa och högsta i bild, eller ja konst och formgivning. Skulle min framtid se ut som en fattig konstnär?
Även om skolan gick dålig var det aldrig någon lärare som brydde sig om mig, ingen ville som ta tag i mitt problem, jag blir så glad att se när barn nuförtiden kan få hjälp med skolan på olika sätt, allt från att ha en handledare till att undersöka om barnet kanske har koncentrationssvårigheter eller annat ännu värre. Jag tror att många som aldrig fått denna sortens hjälp skulle vara helt annorlunda människor med helt annorlunda liv idag.
Det estetiska var det bästa jag visste, konst, musik, teater ja allt det där. Intresset finns kvar men mest som hobby. Min bror som hade delat ut reklam redan då han var runt 14-15 (jag målade säkert eller läste i någon bok istället) var/är en sån som har en bra relation till pengar. Bättre än vad jag hade iallafall, han sparar och tänker efter innan han spenderar. Han sparade alltid något när han fick lön.
Mamma kunde be honom om pengar ibland när månaden närmade sig slutet. Tänk er en förälder som måste låna pengar från sitt barn, från hans lön från reklamutdelning. Ni inser nog hur illa det var.
Men hur var det med våra andra släktingar? Vi hade eller har inga rika släktingar i släkträdet =)(Släktforskning behövs ej)
Alla verkade kämpa för att överleva, ingen kunde låna pengar av någon annan för alla var panka, alla hade mer utgifter än imkomster.
Det sorgliga är att även idag efter alla dessa år så är situationen densamma för släkten, jag blir ledsen när jag ser hur deras barn växer upp i en sådan värld där livet är en kamp. Vår värld så som vi uppfattar den kan skilja sig så mycket från hur den egentligen är...
För några år sedan fick jag veta att någon bland mina unga släktingar med sina nyss fyllda 18 år, redan var i kronofogden. Vad jag vet så har skulden växt till mer än det dubbla på två-tre år.
Fortsättning följer...
måndag 1 mars 2010
Bakgrund del 1
Hej!
Många som inte har skulder kan inte förstå hur vissa människor är så klumpiga och oansvariga att de tar på sig mer och mer skulder hela tiden. Men är vi verkligen klumpiga och oansvariga? Eller har inte livet fört med sig en del händelser som påverkat våra beslut då? Eller har det att göra med vår relation till pengar?
Hur hamnade vi här?
Varför har du och jag hundratusentals kronor (vissa har miljoner)i skulder medans andra har noll?
Var börjar man?
I mitt fall kan jag helt enkelt erkänna att jag som barn inte fick lära mig något alls om hur man handskas med pengar.
Min familj som bestod av mamma, pappa och två yngre syskon räknade alltid varenda liten krona som var kvar vid månadens slut. Det fanns alltid mera utgifter än inkomster. Om det hade funnits en budgetkalkyl för vår familj skulle det som fanns kvar alltid sluta på minus några tusenlappar.
Pappa gav sin lön till mamma för att mamma skulle sköta om ekonomin.
Nu skyller jag absolut inte vår taskiga ekonomi på mamma, hon jobbade också och under en lång tid fick vi klara oss enbart på hennes inkomst, men pappa borde ha förstått att han också var ansvarig för hur pengarna hanterades. Jag tror att i hans ögon var han en snäll man som gjorde detta. Men i verkligheten var han nog lite feg eftersom när ekonomin inte fungerade så var det inte HANS fel åtminstone, men var det inte det? Är det inte TVÅ föräldrar som ska ordna så att allting är betalt och barnen kan ha det bra? Vad vet jag, det är bara sånt som jag tänker.
Jag behöver väl inte gå in på mera detaljer men ni kan säkert förstå att detta ledde till en hel del gräl om pengar, fler gräl än ett barn ska behöva uppleva under sin uppväxt.
Efter ett tag slutade pappa att ge mamma hela sin inkomst så att hon skulle förvalta det. Han började lägga undan lite pengar åt sig själv eller för svåra tider.
Det hände att då och då(ca en vecka innan löning) att vår kassa åter var minus.
Pappa kunde då ta fram några hundralappar som räckte för att mata två vuxna och tre barn under en vecka till tills den 27:e.
Ja, so far so good. Efter några sådana händelser hände det värsta. Mamma började förlita sig på att pappa alltid hade pengar undangömd. Pengarna kunde ta slut nu två veckor eller mera innan löning. Mamma bad pappa ta fram sina sparade pengar, men det hände att pappa inte hade tillräckligt, det var ju inte enbart maten som man skulle betala, det var hyra, bensin, och alla andra räkningar som kan komma.
Detta bäddade också för en hel massa gräl.
Vi syskon växte upp med att ständigt få höra hur allting var dyrt, hur livet var en kamp, hur fattiga vi var, att vi inte kunde ha samma saker som andra barn hade, glöm veckopeng! Lördagsgodis??? vad är det liksom? Semester med familjen? MCdonalds räckte nog.
Månadspeng....haha kom igen...
Jag tror verkligen på att ett par inte ska dölja saker för varandra och speciellt inte när man har gemensam ekonomi!
Tänk hur konstigt det känns när en vän eller släkting inte betalat tillbaka 100-lappen som den lånade? Man vill nästan inte ens träffa personen och personen vet också att hon är skyldig pengar, ja det funkar inte liksom. Hur ska man säga:
"Ge hit mina pengar nu din jävel" på ett snällt sätt?
Mamma och pappa skiljde sig när jag var 15 eller 16 ungefär. Även om det fanns andra faktorer till skilsmässan så tror jag helt ärlig att ekonomin spelade 60-70% roll i det hela.
Har man inte råd med att äta eller betala hyra kan man inte heller vara en bra make eller maka. Man har ju alltid sina tankar på andra saker än själva relationen. Om den ena partner vill bjuda på en middag eller annat "romantiskt" finns alltid tankarna hos båda två "har vi verkligen råd med detta", och om det verkligen inte ens går att låtsas kanske någon förstör kvällen med att fråga detta högt. Say goodbye to romance...
Detta står jag för till 100%! Hur ska man vara romantisk eller en glad person när man hela tiden är stressad, oroar sig och inte kan sova eller slappna av p g a nästa månadens räkningar? Been there! Done that! Tro mig!
Eller kan man det? Vad tycker ni? Kommentera gärna.
Del 1 av "Bakgrunden" slutar här, men fortsättning följer...
Många som inte har skulder kan inte förstå hur vissa människor är så klumpiga och oansvariga att de tar på sig mer och mer skulder hela tiden. Men är vi verkligen klumpiga och oansvariga? Eller har inte livet fört med sig en del händelser som påverkat våra beslut då? Eller har det att göra med vår relation till pengar?
Hur hamnade vi här?
Varför har du och jag hundratusentals kronor (vissa har miljoner)i skulder medans andra har noll?
Var börjar man?
I mitt fall kan jag helt enkelt erkänna att jag som barn inte fick lära mig något alls om hur man handskas med pengar.
Min familj som bestod av mamma, pappa och två yngre syskon räknade alltid varenda liten krona som var kvar vid månadens slut. Det fanns alltid mera utgifter än inkomster. Om det hade funnits en budgetkalkyl för vår familj skulle det som fanns kvar alltid sluta på minus några tusenlappar.
Pappa gav sin lön till mamma för att mamma skulle sköta om ekonomin.
Nu skyller jag absolut inte vår taskiga ekonomi på mamma, hon jobbade också och under en lång tid fick vi klara oss enbart på hennes inkomst, men pappa borde ha förstått att han också var ansvarig för hur pengarna hanterades. Jag tror att i hans ögon var han en snäll man som gjorde detta. Men i verkligheten var han nog lite feg eftersom när ekonomin inte fungerade så var det inte HANS fel åtminstone, men var det inte det? Är det inte TVÅ föräldrar som ska ordna så att allting är betalt och barnen kan ha det bra? Vad vet jag, det är bara sånt som jag tänker.
Jag behöver väl inte gå in på mera detaljer men ni kan säkert förstå att detta ledde till en hel del gräl om pengar, fler gräl än ett barn ska behöva uppleva under sin uppväxt.
Efter ett tag slutade pappa att ge mamma hela sin inkomst så att hon skulle förvalta det. Han började lägga undan lite pengar åt sig själv eller för svåra tider.
Det hände att då och då(ca en vecka innan löning) att vår kassa åter var minus.
Pappa kunde då ta fram några hundralappar som räckte för att mata två vuxna och tre barn under en vecka till tills den 27:e.
Ja, so far so good. Efter några sådana händelser hände det värsta. Mamma började förlita sig på att pappa alltid hade pengar undangömd. Pengarna kunde ta slut nu två veckor eller mera innan löning. Mamma bad pappa ta fram sina sparade pengar, men det hände att pappa inte hade tillräckligt, det var ju inte enbart maten som man skulle betala, det var hyra, bensin, och alla andra räkningar som kan komma.
Detta bäddade också för en hel massa gräl.
Vi syskon växte upp med att ständigt få höra hur allting var dyrt, hur livet var en kamp, hur fattiga vi var, att vi inte kunde ha samma saker som andra barn hade, glöm veckopeng! Lördagsgodis??? vad är det liksom? Semester med familjen? MCdonalds räckte nog.
Månadspeng....haha kom igen...
Jag tror verkligen på att ett par inte ska dölja saker för varandra och speciellt inte när man har gemensam ekonomi!
Tänk hur konstigt det känns när en vän eller släkting inte betalat tillbaka 100-lappen som den lånade? Man vill nästan inte ens träffa personen och personen vet också att hon är skyldig pengar, ja det funkar inte liksom. Hur ska man säga:
"Ge hit mina pengar nu din jävel" på ett snällt sätt?
Mamma och pappa skiljde sig när jag var 15 eller 16 ungefär. Även om det fanns andra faktorer till skilsmässan så tror jag helt ärlig att ekonomin spelade 60-70% roll i det hela.
Har man inte råd med att äta eller betala hyra kan man inte heller vara en bra make eller maka. Man har ju alltid sina tankar på andra saker än själva relationen. Om den ena partner vill bjuda på en middag eller annat "romantiskt" finns alltid tankarna hos båda två "har vi verkligen råd med detta", och om det verkligen inte ens går att låtsas kanske någon förstör kvällen med att fråga detta högt. Say goodbye to romance...
Detta står jag för till 100%! Hur ska man vara romantisk eller en glad person när man hela tiden är stressad, oroar sig och inte kan sova eller slappna av p g a nästa månadens räkningar? Been there! Done that! Tro mig!
Eller kan man det? Vad tycker ni? Kommentera gärna.
Del 1 av "Bakgrunden" slutar här, men fortsättning följer...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)