Bakgrund del 3

Här kommer sista delen, sedan kan vi börja =)

Åren gick och när jag var 18 började jag jobba på ett servicehus som vårdbiträde, gymnasiet hade jag gått på Barn och Fritidsprogrammet, alla stekares program eller?
Plugga vidare? Vi har inga akademiker i familjen. Mamma visste ingenting om livet efter gymnasiet, hon hade nog väl tillräckligt med problem för att tänka på barnens skolgång? Vad vet jag. Men vad jag kan komma ihåg så blev vi aldrig tillfrågade av någon vuxen i vår släkt: "hur går det i skolan?" eller "vad vill du bli"?

Jag ville inte veta av någon skolbänk något mer! Hur ansökte man till högskolan? Min Syokonsulent (som de kallades då) pratade aldrig med mig om detta då vi träffades. Hon suckade bara åt mina betyg och pratade om dittan och dattan. INGEN hade berättat för mig hur skolan fungerade. Det låter svårt att tro jag vet, men det finns barn där ute i vårt land just nu med exakt samma problem som jag hade om inte värre!
Andra elever går frivilligt till syo för att prata och få hjälp, men min okunskap skapade rädsla, rädslan skapade hat gentemot lärare och skolpersonal...mattanterna klarade sig tror jag.
Jag ville bara bort från skolan och det snabbt! Jag ville ha ett jobb som gav mig pengar!$$$
(Under skoltiden hade jag insett att jag kunde få csnlån...mer om detta senare)

Jag längtade efter min första månadslön, det var sommar, jag hade nämligen börjat som sommarvikarie.
Jag var 18 nu, vad tror ni att jag ville ha? Körkort!
Hur tror ni att jag skulle skaffa det?
Trafiklektioner + bil, det skulle kosta en slant.
Jag kollade runt hur mycket det skulle kosta, det var nåt paket med lektioner som kostade ca 10 000kr, hmmm det skulle ta en evighet att spara.
Eller rättare sagt, jag tänkte ALDRIG på att spara pengar till detta.
Jag hade aldrig sett någon spara till något med bra resultat, som inte innebar stress och bråk och allt det där.
Jag hade aldrig suttit bakom ratten på en bil någonsin, aldrig övningskört privat, vi hade ingen bil efter det att pappa stack. Så det skulle nog behövas ett par paket ändå haha.

Jag tänkte att nu är jag 18, nu kan jag ansöka om ett lån...

Jag minns att jag tänkte på mina släktingar som hade lån för bilen, lån för möbler, kredit för kläder, KLÄDER!? ja allt det där. Men man var väl tvungen att ha åldern inne först.
Jag ansökte direkt ett lån på 100 000kr
Fick jag det? Nej.
Jag var tvungen att ha en viss inkomst per år, jag hade bara jobbat en sommar.
Vikariatet tog slut, jag jobbade inte mera det året, förrän julhelgen.
Nästa år ansökte jag igen.
Avslag denna gång också.
Jag hade inte inkomst så det räckte, förstår ni hur deprimerad jag var?
Hur arg och ledsen man kände sig när man inte fick ta på sig en stor skuld?!?!?!
Det är ironiskt att man kan skratta åt detta nu elva år efteråt.

Jag fick klara mig med vikariat hit och vikariat dit, under denna tid bodde jag hos mamma. Faktum är att jag bodde hos mamma tills jag var 22! Kan ni tänka er hur mycket pengar jag kostade mamma? Hur mycket mat jag hade ätit under mitt liv hemma?
Tänk om hon skulle ta fram ett block en dag och säga, "här min son, så här mycket är du skyldig mig för mat, boende och kläder". Jag är dig evig tacksam mamma och kan aldrig någonsin ge dig tillbaka allt det du gav från dig till oss barnen.

Jag flyttade hemifrån ca ett år efter det att jag träffat min sambo. Hon tyckte väl det var lika jobbigt som jag att träffas hos mamma, i mitt rum, med mamma och sitt besök i vardagsrummet, vi bodde inte i villa som ni säkert minns, utan en fyra någonstans. Jag försökte flytta hemifrån någon gång ca ett halvår efter att vi träffades, men jag klarade hyran i kanske 3 månader.
Just det...jag var tvungen att låna från tjejen för att betala den sista.
Hur förnedrande är inte detta? Låna från sin nyförälskade partner????
Kan det bli värre? Bara minnen får mig att vilja gråta.

Hursomhelst var jag hemma hos mamma igen, men nu hade jag fått anställning som personlig assistent. Fast anställd! Jag var så lycklig! Nu kunde jag säkert låna och skaffa körkort och bil och kanske flytta hemifrån med tjejen någonstans!
Var det en synd att vilja ha allt detta?
Var det onormalt på nåt sätt?
Nej! Det var inte det! Det var på vilket sätt jag skaffade mig allt detta som var fel! Oj så fel...
Nu tjänade jag kanske tillräckligt, det var år 2004 jag var 23.
Jag läste på nätet att Wasa Kredit krävde att man varit fast anställd i minst 6 månader, jag kunde inte läsa något om nån inkomstgräns eller liknande. Man kunde låna upp till 150 000 kr! WoW! Nu hade jag chansen!

Från och med nu börjar vi prata skulder!

Vi ses!