Lyxfällan Säsong 8 Premiär 11/03 kl. 21:00

Glöm inte att lyxfällan har premiär nästa torsdag kl. 21:00! Detta kommer vi att få ta del utav:

- Att vara arbetslös är ingenting man önskar sin värsta fiende. Det har hunnit gå ett och ett halvt år sedan Per-Åke senast hade ett jobb och nu är hans ekonomiska situation kort sagt helt åt skogen. - Du måste skaffa ett jobb! ryter Lyxfällans experter. Som någon sorts försök att försörja sig i arbetslösheten samlar Per-Åke på trasiga maskiner. Planen är att laga dem och sälja med vinst, men projekten slutförs aldrig och i stället för en inkomstkälla bli investeringarna bara hål i plånboken och på gården står bland annat fyra bilar och åtta gräsklippare och samlar damm. - Det kanske är någon för mycket, erkänner Per-Åke. - Någon för mycket? Per-Åke, det är helt knäppt, säger Charlie Söderberg bedrövat. För Charlie och hans kollega Mathias Andersson är lösningen solklar: Per-Åke måste skaffa ett jobb. De ger honom tips om allt från hur man skriver sitt cv till vilken skjorta han ska ha på sig, och en stund ser allting ganska ljust ut. Men sedan kommer bakslag efter bakslag och när Per-Åke får veta att hans hus är fuktskadat brister det fullständigt för honom: - Som det ser ut nu ser jag ingen framtid, jag ser bara ett jävla elände. Avsnitt 1 av 10.
(Varför vill vi alla skuldsatta ha en kasse över huvet?)

Borta är den tid då jag såg på folk med villa, båtar, nya bilar etc, med avund.
Nuförtiden tittar jag och tänker: "stackare, undrar hur många miljoner de har i skulder..."

Vad Sen?

När man befinner sig i ett hav av räkningar och en massa skulder, kanske t o m betalningsanmärkningar som inte försvinner förrän om ett par år, så önskar man bara att man skulle hitta en väska med några miljoner någon gång i skogen eller att man ärvde av en okänd släkting =) Jag vet, inte så trovärdig, men fin tanke.
Har ni också blivit less på att få höra : "pengar är inte allt", "det mest värdefulla vi har är familjen, tiden, kärleken, så länge jag har mat och boende är jag lycklig" Bull Shit! Säger jag bara!

Jag vet inte vad jag ska göra nästa gång någon yttrar dessa ord alltså =)
Skämtåsido, VI som är slavar vet att allt det där ni pratar om kanske stämmer men vi är inte DÄR än!
Just NU, är pengarna ALLT för oss!
Pengarna styr vårt liv!
Vilka kläder vi har på oss!
Vad vi äter!
Var vi åker på semester, var vi INTE åker på semester eller varför vi inte åker alls på nån semester!
Vilken bil vi kör (om vi ens har bil).
Var vi bor.
Vilket skitjobb vi måste stå ut med (arbetskamrater också), för den enda anledning att "it pays the bills", räkningarna som kommer månad efter månad efter månad efter månad efter...

Vår ekonomiska situation avgör valet av utbildning vi söker oss till! Vissa kan ju inte söka till en utbildning inom författarskap, eller litteraturvetenskap eller inom film/musikproduktion, eller vad som helst man är intresserad utav för då får man höra..."FINNS DET JOBB!!?!?!?!?
Plugga någon yrkesutbildning istället! Jag har hört att sjuksköterska är bra!" (sist jag kollade så har de också blivit varslade här och där)
Tänk om man hade friheten att läsa det man verkligen ville! Jag lovar er, att om jag verkligen verkligen avskyr jobbet jag får med min utbildning som nationalekonom, tänker jag absolut byta till något som jag verkligen brinner för! Ni vet, ett sådant jobb som man skulle kunna göra gratis! DET! Är drömjobbet! Nu ÄR jag ju intresserad av ekonomi både mikro och makro och jag tycker det är hur kul som helst så missförstå mig inte, jag är 100% säker på att vilket jobb jag än får kommer att vara en miljon gr bättre än de jobb jag haft hittills, men ja, ni förstår säkert vad jag menar. (read between the lines) Det jag vill säga är att man kommer inte stanna kvar där man inte vill vara enbart för att man har räkningar som måste betalas. Jag vill kunna ha råd att byta jobb förstår ni? Detta är bara möjligt om man inte har en massa utgifter som måste betalas med det lön man får nu.

Jag fick frågan en dag när någon fick veta vad jag pluggade till...
"varför läser du det? är det för att få jobb eller för att bli smartare?"
Vad tror DU!!!!???
För att bli smartare såklart! Vem behöver ett jobb i dessa dagar av 0,00% arbetslöshet!
Jobb? Vad är det liksom! Låt mig filosofera och dricka vin, proletärer alltså...
(jag svarade inte på detta sätt, bara så ni vet);)

Men oroa er inte, vi kommer att bli skuldfria en vacker dag. Jag kommer att dela med mig av olika tips för att få ordning på ekonomin som hjälpt mig. Jag hoppas att jag kan hjälpa någon att åtminstone inte upprepa mina misstag iallafall.

Kolla på den här videon, handlar om Karl Rabeder, som gav upp hela sin förmögenhet(nja jag tror nog han har lite på banken ändå) för att hjälpa fattiga.
En dag ska jag göra något liknande, när pengarna jag tjänar är verkligen till MIG och inte till borgenärer! Jag tycker det är viktigt att ge tillbaks till andra, och det är också därför jag vill dela med mig av min historia och ny kunskap som jag samlat på mig under denna svåra tid.
Här har ni han:

Bakgrund del 3

Här kommer sista delen, sedan kan vi börja =)

Åren gick och när jag var 18 började jag jobba på ett servicehus som vårdbiträde, gymnasiet hade jag gått på Barn och Fritidsprogrammet, alla stekares program eller?
Plugga vidare? Vi har inga akademiker i familjen. Mamma visste ingenting om livet efter gymnasiet, hon hade nog väl tillräckligt med problem för att tänka på barnens skolgång? Vad vet jag. Men vad jag kan komma ihåg så blev vi aldrig tillfrågade av någon vuxen i vår släkt: "hur går det i skolan?" eller "vad vill du bli"?

Jag ville inte veta av någon skolbänk något mer! Hur ansökte man till högskolan? Min Syokonsulent (som de kallades då) pratade aldrig med mig om detta då vi träffades. Hon suckade bara åt mina betyg och pratade om dittan och dattan. INGEN hade berättat för mig hur skolan fungerade. Det låter svårt att tro jag vet, men det finns barn där ute i vårt land just nu med exakt samma problem som jag hade om inte värre!
Andra elever går frivilligt till syo för att prata och få hjälp, men min okunskap skapade rädsla, rädslan skapade hat gentemot lärare och skolpersonal...mattanterna klarade sig tror jag.
Jag ville bara bort från skolan och det snabbt! Jag ville ha ett jobb som gav mig pengar!$$$
(Under skoltiden hade jag insett att jag kunde få csnlån...mer om detta senare)

Jag längtade efter min första månadslön, det var sommar, jag hade nämligen börjat som sommarvikarie.
Jag var 18 nu, vad tror ni att jag ville ha? Körkort!
Hur tror ni att jag skulle skaffa det?
Trafiklektioner + bil, det skulle kosta en slant.
Jag kollade runt hur mycket det skulle kosta, det var nåt paket med lektioner som kostade ca 10 000kr, hmmm det skulle ta en evighet att spara.
Eller rättare sagt, jag tänkte ALDRIG på att spara pengar till detta.
Jag hade aldrig sett någon spara till något med bra resultat, som inte innebar stress och bråk och allt det där.
Jag hade aldrig suttit bakom ratten på en bil någonsin, aldrig övningskört privat, vi hade ingen bil efter det att pappa stack. Så det skulle nog behövas ett par paket ändå haha.

Jag tänkte att nu är jag 18, nu kan jag ansöka om ett lån...

Jag minns att jag tänkte på mina släktingar som hade lån för bilen, lån för möbler, kredit för kläder, KLÄDER!? ja allt det där. Men man var väl tvungen att ha åldern inne först.
Jag ansökte direkt ett lån på 100 000kr
Fick jag det? Nej.
Jag var tvungen att ha en viss inkomst per år, jag hade bara jobbat en sommar.
Vikariatet tog slut, jag jobbade inte mera det året, förrän julhelgen.
Nästa år ansökte jag igen.
Avslag denna gång också.
Jag hade inte inkomst så det räckte, förstår ni hur deprimerad jag var?
Hur arg och ledsen man kände sig när man inte fick ta på sig en stor skuld?!?!?!
Det är ironiskt att man kan skratta åt detta nu elva år efteråt.

Jag fick klara mig med vikariat hit och vikariat dit, under denna tid bodde jag hos mamma. Faktum är att jag bodde hos mamma tills jag var 22! Kan ni tänka er hur mycket pengar jag kostade mamma? Hur mycket mat jag hade ätit under mitt liv hemma?
Tänk om hon skulle ta fram ett block en dag och säga, "här min son, så här mycket är du skyldig mig för mat, boende och kläder". Jag är dig evig tacksam mamma och kan aldrig någonsin ge dig tillbaka allt det du gav från dig till oss barnen.

Jag flyttade hemifrån ca ett år efter det att jag träffat min sambo. Hon tyckte väl det var lika jobbigt som jag att träffas hos mamma, i mitt rum, med mamma och sitt besök i vardagsrummet, vi bodde inte i villa som ni säkert minns, utan en fyra någonstans. Jag försökte flytta hemifrån någon gång ca ett halvår efter att vi träffades, men jag klarade hyran i kanske 3 månader.
Just det...jag var tvungen att låna från tjejen för att betala den sista.
Hur förnedrande är inte detta? Låna från sin nyförälskade partner????
Kan det bli värre? Bara minnen får mig att vilja gråta.

Hursomhelst var jag hemma hos mamma igen, men nu hade jag fått anställning som personlig assistent. Fast anställd! Jag var så lycklig! Nu kunde jag säkert låna och skaffa körkort och bil och kanske flytta hemifrån med tjejen någonstans!
Var det en synd att vilja ha allt detta?
Var det onormalt på nåt sätt?
Nej! Det var inte det! Det var på vilket sätt jag skaffade mig allt detta som var fel! Oj så fel...
Nu tjänade jag kanske tillräckligt, det var år 2004 jag var 23.
Jag läste på nätet att Wasa Kredit krävde att man varit fast anställd i minst 6 månader, jag kunde inte läsa något om nån inkomstgräns eller liknande. Man kunde låna upp till 150 000 kr! WoW! Nu hade jag chansen!

Från och med nu börjar vi prata skulder!

Vi ses!

Dagens Citat

Man kan säga mycket om Darwin, nuförtiden är det väl få vetenskapsmän som erkänner hans teorier som sanna. "Om arternas uppkomst", heter boken läs den innan ni dör, det är ändå en klassiker ;) Det finns hundratals citat från olika kända/okända tänkare som inspirerat mig under mitt liv, jag kommer att skriva några på bloggen allteftersom, ibland med kommentarer ibland enbart citaten. Dagens citat kan vara värt att tänka på dessa stunder då vi ställs inför hinder och vi inte hittar en väg ut.

“It is not the strongest of the species that survives, nor the most intelligent that survives. It is the one that is the most adaptable to change.” Charles Darwin

Bakgrund del 2

Denna del kommer inte att vara lika lång som förra (tror jag) så ni kan andas ut =)
Jag vill inte spela offer för mina beslut, ingen av oss är ett offer för något. Allt vi får ut av livet har vi själva på ett eller annat sätt dragit till oss, medvetna eller omedvetna om detta. (Jag pratar inte om sjukdomar/dödsfall/naturkatastrofer etc). Jag vill enbart berätta hur man som i mitt exempel kan sakta men säkert lägga på sig hundratusentals kronor i skulder. Det händer inte på en dag, en vecka eller månad. Det är en lång process precis som när man går upp i vikt. Man går inte och lägger sig med 60kg för att vakna med 120. Det funkar inte så. Det kommer "smygande", kg och kr om vi inte vaknar upp och stoppar vansinnet sitter vi där en dag tjocka och skuldsatta!

Var var vi nu?
Just det, efter det att mina föräldrar skildes så var det inte så konstigt att ekonomin kollapsade, det var en finanskris i alla avseenden.
Pappas inkomst var borta nu, mamma fick (som det oftast blir) behålla barnen, medans pappa, ja vad gjorde han nu? försökte han hitta sig själv eller nåt, vad vet jag?
Hur som helst, han bidrog inte med något längre nu när de var skilda, till alla ni som tror att vi barn fick dubbelt så mycket presenter och månadspeng, läs igenom del 1 igen.
Nåväl, vi kunde inte bo kvar i samma lägenhet som hade en hyra runt 8 000kr.
Tre hungriga tonåringar och hel bunt med räkningar.
Vi flyttade till ett "mindre fint" område där ingen av oss egentligen ville bo på. Men hyran där var ju lite mer än 2 000kr billigare.
Sakta men säkert började vi trivas, det slutar aldrig förvåna mig hur anpassningsbara vi människor är.

Glöm inte bort vad Darwin sa: "Det är inte den starkaste arten som överlever, inte heller de mest intelligenta som överlever. Det är den som är mest anpassningsbar till förändringar. " Detta gäller i ALLA situationer som vi människor ställs inför, kom ihåg detta!

Vi som har skulder t ex vänjer oss att leva på existensminimum och några oss får klara oss t o m med mindre!

Jag behöver nog inte förklara att livet var lite hårdare men samtidigt kom vi barnen mycket närmare mamma, vi började växa upp och insåg snabbt hur mycket hon egentligen offrat sig för våran skull, medans pappa nu bodde i en annan stad utan någon som helst vilja att någonsin ha en bra relation till oss barnen.
Jag antar att man aldrig kan till 100% veta vad en annan människa tänker och känner, vi har ju inte tankeläsar egenskaper. Men i våra ögon var det ganska elakt gjort mot sina barn.

Skolåren från högstadiet till gymnasiet var ett rent helvete för mig. Det är inte så ovanligt att barn som levt i dysfunktionella familjer presterar sämre än andra.
Jag tyckte allting var svårt, musiken, bild och gympa var mina favoritämnen, dock skolkade jag en hel del och hatade verkligen min klass så det hände att jag skolkade från dessa lektioner också. Men jag fick medelbra betyg i musik och gympa och högsta i bild, eller ja konst och formgivning. Skulle min framtid se ut som en fattig konstnär?
Även om skolan gick dålig var det aldrig någon lärare som brydde sig om mig, ingen ville som ta tag i mitt problem, jag blir så glad att se när barn nuförtiden kan få hjälp med skolan på olika sätt, allt från att ha en handledare till att undersöka om barnet kanske har koncentrationssvårigheter eller annat ännu värre. Jag tror att många som aldrig fått denna sortens hjälp skulle vara helt annorlunda människor med helt annorlunda liv idag.

Det estetiska var det bästa jag visste, konst, musik, teater ja allt det där. Intresset finns kvar men mest som hobby. Min bror som hade delat ut reklam redan då han var runt 14-15 (jag målade säkert eller läste i någon bok istället) var/är en sån som har en bra relation till pengar. Bättre än vad jag hade iallafall, han sparar och tänker efter innan han spenderar. Han sparade alltid något när han fick lön.
Mamma kunde be honom om pengar ibland när månaden närmade sig slutet. Tänk er en förälder som måste låna pengar från sitt barn, från hans lön från reklamutdelning. Ni inser nog hur illa det var.

Men hur var det med våra andra släktingar? Vi hade eller har inga rika släktingar i släkträdet =)(Släktforskning behövs ej)
Alla verkade kämpa för att överleva, ingen kunde låna pengar av någon annan för alla var panka, alla hade mer utgifter än imkomster.
Det sorgliga är att även idag efter alla dessa år så är situationen densamma för släkten, jag blir ledsen när jag ser hur deras barn växer upp i en sådan värld där livet är en kamp. Vår värld så som vi uppfattar den kan skilja sig så mycket från hur den egentligen är...

För några år sedan fick jag veta att någon bland mina unga släktingar med sina nyss fyllda 18 år, redan var i kronofogden. Vad jag vet så har skulden växt till mer än det dubbla på två-tre år.

Fortsättning följer...

Bakgrund del 1

Hej!

Många som inte har skulder kan inte förstå hur vissa människor är så klumpiga och oansvariga att de tar på sig mer och mer skulder hela tiden. Men är vi verkligen klumpiga och oansvariga? Eller har inte livet fört med sig en del händelser som påverkat våra beslut då? Eller har det att göra med vår relation till pengar?
Hur hamnade vi här?
Varför har du och jag hundratusentals kronor (vissa har miljoner)i skulder medans andra har noll?

Var börjar man?
I mitt fall kan jag helt enkelt erkänna att jag som barn inte fick lära mig något alls om hur man handskas med pengar.
Min familj som bestod av mamma, pappa och två yngre syskon räknade alltid varenda liten krona som var kvar vid månadens slut. Det fanns alltid mera utgifter än inkomster. Om det hade funnits en budgetkalkyl för vår familj skulle det som fanns kvar alltid sluta på minus några tusenlappar.
Pappa gav sin lön till mamma för att mamma skulle sköta om ekonomin.
Nu skyller jag absolut inte vår taskiga ekonomi på mamma, hon jobbade också och under en lång tid fick vi klara oss enbart på hennes inkomst, men pappa borde ha förstått att han också var ansvarig för hur pengarna hanterades. Jag tror att i hans ögon var han en snäll man som gjorde detta. Men i verkligheten var han nog lite feg eftersom när ekonomin inte fungerade så var det inte HANS fel åtminstone, men var det inte det? Är det inte TVÅ föräldrar som ska ordna så att allting är betalt och barnen kan ha det bra? Vad vet jag, det är bara sånt som jag tänker.
Jag behöver väl inte gå in på mera detaljer men ni kan säkert förstå att detta ledde till en hel del gräl om pengar, fler gräl än ett barn ska behöva uppleva under sin uppväxt.
Efter ett tag slutade pappa att ge mamma hela sin inkomst så att hon skulle förvalta det. Han började lägga undan lite pengar åt sig själv eller för svåra tider.
Det hände att då och då(ca en vecka innan löning) att vår kassa åter var minus.
Pappa kunde då ta fram några hundralappar som räckte för att mata två vuxna och tre barn under en vecka till tills den 27:e.

Ja, so far so good. Efter några sådana händelser hände det värsta. Mamma började förlita sig på att pappa alltid hade pengar undangömd. Pengarna kunde ta slut nu två veckor eller mera innan löning. Mamma bad pappa ta fram sina sparade pengar, men det hände att pappa inte hade tillräckligt, det var ju inte enbart maten som man skulle betala, det var hyra, bensin, och alla andra räkningar som kan komma.
Detta bäddade också för en hel massa gräl.
Vi syskon växte upp med att ständigt få höra hur allting var dyrt, hur livet var en kamp, hur fattiga vi var, att vi inte kunde ha samma saker som andra barn hade, glöm veckopeng! Lördagsgodis??? vad är det liksom? Semester med familjen? MCdonalds räckte nog.
Månadspeng....haha kom igen...

Jag tror verkligen på att ett par inte ska dölja saker för varandra och speciellt inte när man har gemensam ekonomi!
Tänk hur konstigt det känns när en vän eller släkting inte betalat tillbaka 100-lappen som den lånade? Man vill nästan inte ens träffa personen och personen vet också att hon är skyldig pengar, ja det funkar inte liksom. Hur ska man säga:
"Ge hit mina pengar nu din jävel" på ett snällt sätt?

Mamma och pappa skiljde sig när jag var 15 eller 16 ungefär. Även om det fanns andra faktorer till skilsmässan så tror jag helt ärlig att ekonomin spelade 60-70% roll i det hela.
Har man inte råd med att äta eller betala hyra kan man inte heller vara en bra make eller maka. Man har ju alltid sina tankar på andra saker än själva relationen. Om den ena partner vill bjuda på en middag eller annat "romantiskt" finns alltid tankarna hos båda två "har vi verkligen råd med detta", och om det verkligen inte ens går att låtsas kanske någon förstör kvällen med att fråga detta högt. Say goodbye to romance...
Detta står jag för till 100%! Hur ska man vara romantisk eller en glad person när man hela tiden är stressad, oroar sig och inte kan sova eller slappna av p g a nästa månadens räkningar? Been there! Done that! Tro mig!

Eller kan man det? Vad tycker ni? Kommentera gärna.

Del 1 av "Bakgrunden" slutar här, men fortsättning följer...